Hur känns det efter ditt lopp I Chicago?
– Det känns väl lite både och, det var fruktansvärt jobbigt att springa sista 10 kilometer för mig idag. Det blev en totalvägg en bit efter tre mil. Jag vet inte riktigt varför jag ”väggade” så hårt. Det var ju väldigt blåsigt sista 10 så det var många som tappade fart, lite som ett döende slagfält. Trots att jag tappade mycket så hade jag flera löpare andra löpare som tappade på samma sätt.

Hur var känslan från början och hur var dina tankar när du ledde storloppet Chicago Marathon efter fem kilometer?
– Det kändes bra från start, även om jag totalt sätt hade känslan av att jag hela tiden låg väldigt nära gränsen. Inledande fem kilometer gick klungan i precis rätt fart utifrån vad jag siktade på, runt 16 minuter per fem kilometer. Så det var ju bara att hänga med där. Sedan in mot vätskan vid 5 kilometer var jag lite orolig för att det skulle bli trångt och lite knuffar när vi var så många samlade som ska ha sin egen flaska. Så jag gled upp på högersidan för att ta flaskan innan klungan. Då kände jag att det kunde vara rätt kul att leda, för det var ändå ingen motvind eller så här. Det var ju en lite sjuk känsla och tanke att man leder en World Majors Maraton, men samtidigt lät jag det inte stiga mig över huvudet, för då hade det nog inte varit så kul att fortsätta när dom satte fart sen.

Vad det blåsten som gjorde att inledningsfarten inte var så snabb för de absoluta topplöparna?
– Nej, det hade nog inte med det att göra. För första 10 km var väldigt vindskyddade, och snarare medvind än motvind. Så jag tror bara att dom lurpassade på varandra och ingen ville bränna sig tidigt och dra upp farten. Det var överlag bra förhållanden, även om det var blåsigt på efter tre mil, så jag vet faktiskt inte varför det inte blev bättre vinnartid i herrklassen.

Men sen fick du släppa täten, hur utvecklade sig loppet för dig där?
– Efter 10 kilometer började det gå undan, och med facit i hand tyckte jag att jag valde rätt gubbar att gå med även efter fartökningen. Kanske att 5 kilometer avsnittet mellan 10-15 km som gick på 15.44 gick aningen för snabbt, men ser jag till dom jag sprang med upp till 3 mil, kom den starkaste i min klunga in på strax under 2.17 som ju var mitt mål, så jag låg bra om jag bara hållit ihop det.
– Sen tror inte jag behövt tappa så mycket som jag väl gjorde sista biten om jag inte tagit tag i jobbet själv efter 30 kilometer när jag blev mer solo. Där var det riktigt mycket vind, blåsigaste partiet kom där efter 32 km, och löparen jag låg bakom där tyckte jag tappade för mycket fart så jag drog på eftersom jag ändå hade VM gränsen klart inom räckhåll. Där brände jag mycket kraft, och om jag fortsatt ligga bakom tror jag tidstappet på slutet skulle blivit mindre och jag hade fått 5-6 placeringar bättre i resultatlistan. Men det var inte min ambition att komma in på 2.18-2.19 så det spelar inte så stor roll.

Det såg ju väldigt stabilt ut sett till mellantiderna upp till 30 kilometer, med passering halvvägs på 1.07.10, men sedan när det ”tog stopp”, var det muskulärt eller energimässigt som det tog slut?
– Jag höll ju väldigt jämt dom första sex 5 km avsnitten och sen efter 1.35.49 på 3 mil visste jag att jag skulle tappa nån minut, men så blev det 5 minuters tapp. Att jag tappade så mycket tror jag berodde på att jag legat på för hög puls under för lång tid. Jag mådde lite illa från och till under loppet, men jag fick i mig energi, men sen vid 35 skippade jag energin eftersom jag kände att det inte spelade någon roll längre. Det var inte det, utan det var att jag legat på för hög belastning för nära eller över min tröskelpuls och då kan väggen bli så tuff på slutet på en mara.

Tror du att det kan ha spelat in att det var så kort tid mellan Lidingöloppet och Chicago? (Runt 2 veckor)
- Jo, det kan det nog. När jag ”väggat” så totalt tidigare har det kommit efter att jag kört något tufft längre lopp. Efter Rotterdam Marathon där jag sprang på 2.17 gick jag tom till och med på millopp veckorna efter. Så det är en risk man tar, samtidigt är det svårt att veta om det gått annorlunda utan Lidingöloppet. Det kan ha varit annat som saknades och att farten blev lite för hög idag.

Hur var känslan när du gick i mål?
– Jag visste att jag låg på 20:e plats, man försöker alltid hitta nya saker att motivera sig med. Så jag försökte verkligen spurta sista 100 meterna för att hålla min 20:e plats, men det fanns absolut inga som helst krafter. Så han som kom bakifrån passerade mig. Det fanns inget alls kvar, samtidigt är känslan nu nån timme efter loppet att jag ändå kommer återhämta mig hyfsat bra.

Det är ju väldigt tidigt efter loppet och du kanske inte vill eller ska blicka framåt direkt, men jag måste ändå fråga vad är planen nu?
– Alltid när man springer dåligt, blir ju tanken kring hur svårt det är att springa bra. Just nu känns ju VM kvaltiden som en väldigt bra tid, när jag är 3 minuter ifrån. Jag vet inte riktigt men jag tror inte jag helt gett upp en VM mara, även om tanken när man tappar så mycket som jag gjorde idag att man aldrig vill göra om det. Men det brukar släppa, och det blir andra tankar. Jag är ändå inte så grymt besviken som man skulle kunna tro.

Marathon.se och Anders Szalkai  tackar för att David tog sig tid att prata och vi vet att VM gränsen finns där rätt dag!