Paddeln skär tyst genom det blanka vattnet. Tyst glider vi fram över ytan. Vi är hemma i Sverige igen, det enda som skiljer oss från Stadshuset nu är cirka 15 mils paddling.
Vi får vår beskärda del av blåst. Vindstyrkor på upp mot tolv meter per sekund möter oss, men genom att vi kom över Ålands Hav redan på fredagen så har vi gott om tid på oss.

Vi måste inte paddla då det blåser som mest, vi kan unna oss att ligga still då. En dag ligger vi och solar och läser fram till femtiden då vinden mojnar. Först då ger vi oss av och paddlar några kilometer närmare hem. Det är skönt att få en lugn tid innan målgång. Vi hinner reflektera, prata och fundera över vad det är vi gjort och vad vi vill göra framöver.

De sista nätterna innan målgång sover vi hos olika vänner som har hus ute i skärgården. Vi bjuds på mat, får sova torrt och har det riktigt lyxigt. Så lyxigt att vi till och med glömmer våra så väl inrutade rutiner. Den morgon vi paddlar in mot Stadshuset har vi glömt ladda kamerabatteriet. Inte bara det ena, utan båda, det blir mobilen som får agera kamera den här sista dagen.

Vi paddlar med svenska flaggan instoppad i flytvästen och när vi möter båtar tar vi fram den och vinkar.
Carinas syster har sytt små flaggor, en för varje land vi passerat och dem har vi prytt våra kajaker med. Pirret i magen stiger ju närmare målet vi kommer. Kommer det att vara någon där? Hur kommer det att kännas att träffa folk igen?

EN SISTA FIKAPAUS
Vi tar en sista fikapaus på en av Fjäderholmarna innan vi paddlar in mot Djurgårdskanalen. De första vi ser är Peter och Ingela, de väntar på oss på en brygga precis där kanalen börjar. Vi ser också Cecilia som paddlat ut på sin Stand Up paddelboard för att möta oss. Uppe på första bron står ett helt gäng som välkomnar oss med plakat och hurrarop.

Vi paddlar långsamt in mot Stockholm, njuter av vartenda paddeltag. Solen skiner och vi har det bästa vädret vi kan önska oss. Ingela pilar fram och tillbaka och tar massor med bilder. Carina blir uppring av ABC som vill göra en intervju, Kristina blir uppringd av Aftonbladet som vill filma vår målgång. Strandvägen ligger och glittrar som vanligt när vi passerar och folk i en båt säger ”Grattis” när de ser oss.

Vi lägger oss i vänteläge för att Slussa. Ingen av oss har gjort det förut och det pirrar lite, men när väl luckan går upp och vi ligger därinne och håller oss fast i de blå repen som hänger från väggen så känns allt lugnt. Allt, utom att vi snart ska se Stadshuset. Hjärtat pickar på.

Så paddlar vi runt Riddarholmen, ser människorna som står vid kajen och väntar på oss och tårarna stiger i ögonen. Vi tittar på varandra, ler, och samtidigt tar vi ut våra svenska flaggor och viftar med dem.

VI HÖR JUBLET BRYTA UT
Vi hör jublet bryta ut långt där borta. Det är lätt att paddla fram till kajen den här dagen. När vi stiger upp ur kajakerna ljuder hurrarop igen och båtar tutar.
Vi kramas och kramas och kramas, som att kramarna aldrig vill ta slut. Sen blir det intervjuer, bubbel, ytterligare hurrarop och efter att vi packat ur kajakerna och fått upp allt i Jannes bil så bär det av till Rålambshovsparken där vi ska grilla. Baby Blue är också med och det känns ovanligt att springa med honom tom.

Festen fortsätter till sent på kvällen. Till slut är det ändå dags att ge oss av hemåt. Vi springer, så klart. Men det blir inte mycket spring, istället promenerar vi över Västerbron, stannar till vid Tanto och tittar på Cirkus Cirkör, sätter oss på en brygga och tittar på filmen som Aftonbladet gjort.
Vi dinglar med benen, tittar på änderna som simmar nedanför och vet att snart är det liv vi haft tillsammans slut. Så ställer vi oss upp och kramar om varandra. Carina fortsätter längs Södermalm, Kristina springer över Årstabron.

Nu är den här delen av vårt äventyr över, nu väntar resten av livet!
Tack till alla som följt oss via Marathon.se. Ni har gjort vår resa ännu roligare!

CARINA BORÉN OCH KRISTINA PALTÉN

• Se bildspel från löparäventyret