Carina och Kristina i Polen efter 200 mil

– Polen. Vilket löparland! Hur kommer det sig att vi inte upptäckt det tidigare. Det ligger så nära, bara ett skutt över Östersjön!
Carina Borén och Kristina Paltén har nu avverkat 200 mil på sin tur från Istanbul till Stockholm.
Här är Carinas och Kristinas senaste rapport:

Några kilometer senare blev vi ikappkörda av en av dem. Han hade med sig varm potatis och frikadeller i varma metallådor till oss, tillsammans med te.

Polen bjuder oss på släta, trafikfria småvägar som slingrar sig fram mellan små byar. Sällan är det längre än fem kilometer till nästa by, med nästa möjlighet till att köpa en glass. Mellan byarna lyser ängar gröna och gula, skogen är hög och frodig.
Det enda vi inte gillat hittills är myggorna. De kan jaga oss, kilometer efter kilometer, genom skuggiga skogar. Inte överallt, men där det finns vattensamlingar vilket vi fick riktig närkontakt med då vår Ipad visade oss på fel väg och ledde oss rätt ut i ett kärr vid ett tillfälle.

Polen har också bjudit oss på städer. En kväll kom vi in i lilla Zamosc som överraskade med ringmur och färgstarka hus ifrån 1600-talet. I Lublins gamla stadskärna lyste färgerna också och de gamla torgen översvämmades av uteserveringar. Maten är god och billig, en öl kostar 12 kronor. Varför har vi inte varit här tidigare?

En mörkare sida av världshistorien har vi fått uppleva i form av koncentrationslägrena Belzec och Majdanek. Belzec passerade vi nästan utan att märka det. Där miste över 430000 människor livet och spåren hann sopas ut. Spåren är däremot väldigt tydliga i Majdanek i Lublin, som tack vare röda armens snabba framryckande är intakt bevarat till idag. Lägret ligger i princip i staden och vakttorn, baracker och gaskammare står kvar, precis som det såg ut då.

Stor gästfrihet
Polen har bjudit oss på gästvänlighet utöver det vanliga. En dag åt vi vår medhavda lunch under ett träd och kom att prata med fem män som tog sig för huvudet och ojade sig, som alla gör, när de förstod vad vi gjorde. Några kilometer senare blev vi ikappkörda av en av dem. Han hade med sig varm potatis och frikadeller i varma metallådor till oss, tillsammans med te. Vi kunde knappt kommunicera. När vi ätit tackade han för sig och åkte iväg.

Samma kväll firade vi att vi nått 200 mil genom att spela in en liten sång medan vi var ute på ett svartvinbärsfält. En man och hans fru jobbade på fältet och kom och frågade om vi var ukrainska gästarbetare, de tyckte vi var så smutsiga.
När vi förklarade vad vi gjorde kom det sedvanliga händerna på huvudet och ojandet. Sen var det inget snack, vi skulle hem och sova över hos dem. De bjöd på middag, frukost och när vi sprang vidare nästa dag fick vi med oss hemlagad svartvinbärsjuice, äpplen och kakor.

Ryktet om the Crazy adventure
I Polen möter vi för första gången löpare i större mängder. Arrangörerna av det första officiella marathonloppet i Lublin kom körande i en bil med vajande flaggor. De filmade oss när vi sprang, vi fattade inte vad det skulle användas till.
Kanske dyker vi upp som reklam i Polen. Chris, en marathonlöpare, stannade sin bil och språkade med oss om vårt "crazy adventure". Dagen efter vände en hel cykelklubb, ute på träning, om när de såg oss. De tog i hand, hälsade och var väldigt glada, gav oss choklad och skulle absolut ha bilder med oss. När vi försökte förklara vad vi gjorde svarade det "we know" . De hade redan hört talas om oss! Nu ligger vi som förstasidesnyhet på deras klubbsida.

Carina som har haft vissa skadeproblem springer nu sen någon vecka tillbaka för fullt efter att ha trappat upp under en tid. Vi har fortfarande Bianca med oss men planen är att lämna henne vid gränsen till Litauen dit vi nu har knappa tio mil kvar.

Vi är glada för att vi tagit det där skuttet över Östersjön - med en liten omväg - och för att vi har fått lära känna det här välmående och löpvänliga landet som vi gärna kommer tillbaka till.

Mer om Carina och Kristinas löparäventyr