Jonas Buuds egen racerapport från Facebook, med tillåtelse från skribenten:

Vilket lopp.... Jag är grymt nöjd men min 6 plats. Men vi tar det från början.
I tisdags när jag gick till jobbet så kändes det inte helt bra i mitt högra ben, samma ben som jag tidigare hade min stressfraktur på. Det var som att jag var stel i baksidan med en liten kramp känsla. Tänkte inte så mycket mera på det. När vi kom fram till Gran Canaria tycker jag att jag har blivit ännu lite stelare och på torsdag var jag även stel i höger axel och nacken. Beställde mig för att prova att springa lite på fredagsmorgonen för att se vad som händer. Sprang 20 min och benet och nacken var lika stel efter träningen. Blev varken bättre eller sämre. Just då känns det som att chansen att jag kommer hela vägen till målet är under 2 procent. Lite deppig.
Jag skulle få lift med Didrik och hans support Jörund till starten. Det är inte bättre än att Jörund är kiropraktor. 15 min innan avfärd ligger jag på soffan och får behandling. Knäcker ryggen och nacken och det känns genast bättre. Ett stort tack för det.
In i bilen och avfärd.

Framme vid starten joggar jag några korta vändor. Tankarna just nu är inte helt positiva, jag är inställd på att försöka ta mig till första servicestationen efter knappt fyra timmars löpning.
Starten går och jag försöker att hänga på Didriks klunga. Efter ca 15 mins löpning så är vi en klunga på kanske 10 Pers och jag tar hand om kön.
Tycker att det börjar att kännas bättre och jag hänger ganska lätt med i gruppen. Precis på första toppen så har klungan splittras och nu är vi bara 5 i våran klunga, jag, Didrik, Sondre och 2 till. Vi jobbar systematiskt vidare utan att stressa.

Lite senare i en stigning så släpper de andra och nu är det bara jag och Didrik. Vi växlar att ligga först och det känns riktigt bra. Helt plötsligt är vi framme där jag trodde att mitt lopp skulle ta slut, nacken och benet känns bra efter nästan fyra timmars uppvärmning. Ingen anledning att kliva av nu.
Efter kanske 5 timmar så släpper jag Didrik, vågar inte springa så fort som han gör, och framför allt i nerförsbacke.
Känner mig ganska fräsch ända fram till högsta toppen efter ca 85 km och den efterföljande nerförslöpningen. Benen vill inte springa nerför, stapplande som en gammal rädd gubbe springer jag nerför och den Amerikansk killen som jag sprungit med ett tag bara försvann.

När jag kommer ner till nästa vätskekontroller får jag besked om att jag är 2:30 efter, helt sjukt vad jag hade tappat mycket på nerförslöpningen som brukar vara min paradgren på Swiss Alpine. En anledning kan kanske vara att inför TransGranCanaria har jag inte samlat ihop de höjdmetrarna som man borde, detta är tydligen straffet för att inte vara förberedd inför uppgiften.
Sprang vidare uppför den näst sista backen. Tittar bakåt när jag är på toppen för att se om det finns någon medtävlare bakom, men icke. Uppskattar att man nästan ser 5 min bakåt. Stapplar ner till näst sista kontrollen, fyller på med ost, korv, godis och cola. När jag sprang ut från kontrollen så möter jag en löpare, hmmm, har alltså tappat 5 min på denna nerförsbacke. Nu är det 15 km kvar och bara en backe. Sprang riktigt bra i uppförsbacken som var direkt efter kontrollen,lyckas ligga på i bra fart utan gångpauser. På toppen börjar den sista branta delen nerför. Försöker verkligen att forcera nerför. Tittar bakåt och jag ser honom på oförändrad avstånd. Jobbigt, nu blir det lite flackare och jag tycker att jag springer bra. Kommer fram till 5 km kvar och jag tittar bakåt igen, ser ingen, skönt. Krigar vidare de sista kilometerna och tittar bakåt säkert 30 ggr innan jag tillslut kommer fram till målet.
Lyckas bli 6:a vilket jag är grymt nöjd med.
Och ett superstort grattis till Didrik Hermansen som tillslut tog en välförtjänt seger.