Maratonloppen har i varje olympiska spel alltsedan 1896 tillhört de mest prestigefyllda tävlingarna. Så var det även vid OS i Paris, men utan dagens teknik, i en tid då inte ens radiokommunikation fanns, var det inte lätt att följa lätt att följa löparna som ställde sig på startlinjen i Boulogneskogen den 19 juli 1900. I de olika referaten är man inte ens eniga om hur många som kom till start.
Så vad var det egentligen som hände i det där maratonloppet som avgjordes en het sommardag för mer än hundra år sedan – och stämmer det att svensken Ernst Fast blev trea, men inte fick någon medalj?

De första rapporterna

Den första skildringen av maratonloppet finns i ett brev från spelen till Göteborgs-posten den 23 juli 1900. Bakom brevet stod med största sannolikhet Eric Lemming som ingick i den svenska OS-truppen. Enligt den kortfattade rapporten hade loppet genomförts i ”en förskräcklig hetta”. 17 man hade deltagit varav endast 7 nått målet. Segrare var Michel Théato på 2 timmar 47 minuter och 37 sekunder. Vidare meddelas helt kort att ”tredje man var Fast, Sverige.”

I Ny tidning för idrott finns den 26 juli följande notis om loppet.
Marathonlöpningen … var ej utan framgång för svenskarna, i det att Ernst Fast, medlem av Djurs­holms 1K och f n bosatt i Paris, inkom som tredje man, ensam om betyget ”god kondition”. En längre del av löpningen låg Fast först, men sedan han hade oturen att slinta på en starkt vattnad väg och skada ena benet, förlorade han terräng allt mer.

I tidskriften Nordiskt Idrottslivs nummer den 14 augusti ger Tore Blom en skildring av maratonloppet. Samma dag som loppet gick av stapeln deltog han i höjdhoppstävlingarna vid Racings Clubs bana – som också var start- och målplats för maraton. Så här skriver han:
Medan dessa tävlingar föregick … travade marathon­löparna i sitt anletes svett 40 kilometer över Paris stenlagda, brännheta gator… Ernst Fast var med, åtföljd av en automobildroska och fem cyklister. Se­dan de löpt i nära två timmar fick vi underrättelsen, att svensken låg först. De första tre milen ledde han, ja ett tag låg han hela två kilometer före andre man. Men slutligen blev hettan honom övermäktig, så han kas­tade sig bredvid vägen och ville uppgiva tävlingen. Endast med böner och tårar lyckades en landsman nere i Paris … förmå honom att fortsätta loppet. Men då hade redan två fransmän gått förbi honom. Fast kom in som tredje man med krafter i behåll, under det att övriga, halvdöda, stupade, så fort de kommit över mållinjen.

Historien blir bättre och bättre

Under åren som går förändras dock historieskrivningen och i olika idrottsböcker på 1930-talet berättas alltmer vidlyftiga historier om Ernst Fasts maratonlopp. Carl-Adam Nycop, skrev målande i boken Tolv Olympiader som utkom 1947 :
”De brännande heta gatorna i gränsdistrikten mellan Boulognerskogen och Paris blev för mycket för de flesta löparna. Tre fick regelrätt solsting, två bröt loppet för håll och de övriga led av mer eller mindre svåra fotskador. Loppet blev också mycket dramatiskt.
Tillsammans med tre fransmän och en amerikan ligger Fast länge i tätgruppen och kivas om ledningen. Vid början av andra milen rycker sig svensken loss och drar ifrån sitt sällskap. Loppet suger ju längre det lider. Även Fast börjar tröttna. Han lider av skoskav och försöker ett par gånger knyta om sina skor, utan att kunna lindra smärtan. Under tiden har fransmän­nen spolat vatten över gatorna. Detta för emellertid med sig att de blir hala.
Även Fast råkar illa ut av detta. Trött som han är råkar han halka och faller kvidande ihop, gnidande sin skadade fot. Han vill ge upp. Fem cyklister hoppar ögonblickligen av sina cyklar och bönfaller honom att fortsätta. Han har ju segern inom räckhåll. Men Fast är modstulen och han frågar plötsligt om han ej löpt fel väg. Han känner inte igen omgivningen och dock vet han precis vilka vägar och gator denna löpning skall gå. Man rådfrågar en polis och får veta att Fast visats fel väg vid ett tidigare vägskäl. Några funktionärer hade inte varit säkra på den olympiska banans sträckning! Ursinnig glömmer nu Fast all smärta och all trötthet. I helig ilska trum­mar hans såriga fötter åter de heta gatorna och mot målet flyger nu den unge svensken. Men tyvärr kom­mer han för sent – hela 40 minuter har missödet försenat honom…. Michel Théato och Pierre Cham­pion har löpt i mål före svensken.”

Fasts egen berättelse

Till slut blev de många olika spretande berättelserna om vad som hänt för mycket för legendariska sportjournalisten Sven Lindhagen. Inför utgivningen av boken mina 13 olympiader intervjuade Lindhagen den då 71-årige Ernst Fast som i boken berättar sin version av loppet:

Själv var jag sugen på att löpa. Hade inte sprungit ett steg sedan sommaren före hemma i Sverige…. Jag var alltså alldeles otränad men sprang ifrån de andra genast. Det har stått i en bok att vi hade sällskap för­sta milen, varefter jag skulle ryckt ifrån, men det är inte rätt. Jag satte upp en väldig fart frän början, och de lät mig löpa.

Det var som sagt kolossalt hett, och någon ordning var det inte. Folk var i vägen överallt, och trafiken var tät. Man hade ordnat med vattenposter och slangar, så man kunde ta sig en dusch, och det gjorde man då och då när man kände sig för varm.

Banan gick ute i förstäderna kring Boulognersko­gen, men den var inte ordentligt utprickad. Frans­männen är ju alltid så slarviga av sig. En gång minns jag att vi fick stanna, medan Jonsson [Fasts cykelor­donnans] … drev i väg en väldig fårskock som gått från sina betesmarker och gick och drällde på vägen. … Då och då fick Jonsson fråga sig fram.

När det var en halvmil kvar ledde jag med nära 10 minuters försprång…. Men i den vevan kom vi på något sätt in på fel väg, och jag sprang och sprang, och till sist fick jag reda på att jag löpte åt fel håll. Jag var ju trött förstås, och blev förtvivlad och kastade mig i diket och ville inte fortsätta, men en massa cyklister tiggde och bad, och till slut fick Jonsson mig att springa igen.

Det har sagts att jag halkat på den våta asfalten och skadat mig och att det var därför jag föll i diket. Men så var det inte. Jag halkade inte och skadade mig inte heller. Jag kastade mig bara i diket av ilska och för­tvivlan.

Så lufsade jag, mot mål; men då var det en som sprang om mig. Det skulle han inte ha gjort, för då vaknade kampandan i mig. jag satte upp en hiskelig fart och sprang ifrån honom direkt igen och när jag kom in till idrottsplatsen kände jag mig inte ett dugg trött. Farten mot slutet hade varit hård, men vad hjälpte det. De två fransmännen i täten hade varit inne i 40 minuter när jag kom in, arg som ett bi…”

Efter 1952 har de flesta svenska skildringar av maratonloppet i Paris utgått från Fasts egen version. År 2000 fick emellertid Lennart K Persson idén att studera den franska pressens rapportering från loppet. Efter visst letande fann han också två utförliga beskrivningar i Le Figaro och Journal des Sports. Båda tidningarna hade haft egna reportrar som följt loppet per cykel eller hästdroska.

I tidningen Le Figaro fanns följande referat:
Några glesa konfetti markerade svängarna vid La porte de Passy. Fast som anförde tåget tar åt höger medan Touquet, Marchais och Champion, svänger åt vänster, åt rätt håll.
Fast, en liten svensk, fysisk välbyggd med rytmisk och energisk löpstil, återhämtar snabbt de några hundra meter han förlorat och tar på nytt täten, följd av högljudda landsmän.

En bit senare inträffar nästa felspringning. Nu är det Touquet som kommer på avvägar. Också han kommer snart ikapp, men efter ytterliga­re några kilometer är emellertid hettan fransmannen över­mäktig. Han stannar till vid ett café, dricker i snabb följd två glas öl och vägrar sedan bestämt att fortsätta loppet. Fast befinner sig nu i ensam ledning. Bakom jagar dock Champion. ”Två gånger var han i fatt svensken, två gånger ryckte Fast ifrån” skriver en av tidningarna.

Gud, vad det är varmt. Vattenspridarna stänker på löparna när de passerar och denna välgörande dusch ger ny kraft åt deras kampvilja som verkligen är an­märkningsvärd i en sådan temperatur.

Den lille svensken löper magnifikt och ökar sitt försprång på ett sätt som gör att man kan förvänta sig att han kommer att vinna om inte krafterna tar slut.

Uppmuntrad av alla sina följeslagare så springer, springer han outtröttligt och undviker alla de kärror som med täta mellanrum belamrar vägen på ett far­ligt sätt.

Så småningom börjar dock tröttheten alltmer göra sig gällande. Samtidigt börjar en annan fransman, Théato, avancera bakifrån.

En annan rapport ger följande bild av loppets avgörande skede:

”Vid porte de Chatillon hann Théato ifatt Fast som bedrövad hade satt sig vid vägkanten, och han passe­rade segervisst, när svensken, uppfylld av sina sista krafter vid åsynen av sin rival, reste sig och började löpa och till allas häpnad försökte springa ifatt denne nye motståndare: Det blev då en tragisk kamp, skön därför att så mycket kraft kom till uttryck, så de som blev vittnen till detta aldrig skall glömma.
Med mera krafter i behåll eftersom han löpt mer förståndigt fick Théato övertaget och fortsatte sin kraftfulla löpning utan att slå av på takten ända fram till målet.”

I en av tidningarna återfinns ett öppet brev skrivet av Fast själv, där han uttalar sig om loppet. Det här är vad han sa den gången:
”Efter att ha haft ledningen under tre fjärdedelar av loppet var jag under de sista tio kilometerna tvungen att släppa från första till andra och t.o.m. till tredje plats p.g.a. en olycklig disposition som kom sig av de många ryck jag företog, ofta utan att egentligen vara tvungen till det.”

Fasts uttalade sig i samband med att ett par fransmän som misslyckats i OS-loppet utmanade segraren till en revansch­tävling. En sådan hölls också, den här gången på landsbyg­den utanför Paris. Även nu var Fast i ledningen länge, men precis som vid OS tröt krafterna och svensken tvingades bryta sedan han även vrickat sin fot. Vann gjorde Touquet – samme man som avbröt maratonloppet i Paris för att dricka öl på ett kafé.

I den officella resultatlstan från loppet redovsiar Internationella Olympiska kommittén fölljande resultatlista.
1) Michel Théato, Frankrike, 2.59.45    
2) Émile Champion, Frankrike, 3.04.17    
3) Ernst Fast, Sverige, 3.37.14.    
4) Eugene Besse, Frankrike, 4.00.43
5) Arthur Newton, USA, 4.04.12

Några medaljer delades dock aldrig ut till deltagarna i maratonloppet. I alla fall inte enligt den gedigna genomgången av loppet som finns i boken The Olympic Marathon, The History and Drama of sport's most challenging event. De olika idrotterna hade sina egna utmärkelser i Paris 1900. De tre pristagarna fick varsin porslinvas i pris.