Bertil Sjödin började som försöksperson för bloddoping och växte till den forskare som var med om att fastställa hur stor andel mjölksyra i blodet som var optimal för tröskelträning.

Men han var också den till Östermalms IP och Stockholms Stadion ständigt återkommande tränaren, som låg bakom Fredrikshofs alla framgångar på 80-talet då föreningen hade ett tiotal maratonlöpare som underskred 2:30. De mest berömda var Åke "Biten" Eriksson, Tommie Nordh och Martin Hafström, som alltid var topplacerad på Stockholm Marathon, år efter år.

En annan av Bertils duktiga adepter var Mårten Westberg, sedermera ordförande i FIF:s friidrottsektion, och som i år återkommit som veteranlöpare. Han minns Bertil som den store läromästaren:

"Att vi alla ville sitta i Bertils bil på vägen till träningsläger, i till exempel Vålådalen berodde inte på att Bertil var en så bra förare (han borde adrig ha fått körkort) utan på att det var en chans till åtta timmars diskussion om löpningens fysiologi. Bertil hade en entusiasm för forskningen som gjorde det svårt att förbli ointresserad. Han hade samtidigt tålamod att diskutera forskningens implikationer med oss jämförselsevis okunniga barbarer. Det räckte med att visa intresse för att få svar även på de dummaste frågor om löpning.
Att göra Bertil glad har alltid varit lätt. Det är bara att dyka upp på träningen. Är man sen i tid blir han ännu gladare och sliter man sig igenom ett hårt träningspass, så skiner han som solen. Är man, till sist, efter en vinters hårt slit på väg att sätta personligt rekord, då blir han så glad att rösten helt försvinner när han ska ropa ut mellantiderna.
"ÄR" skriver jag, för om det är möjligt så fortsätter han nog att vara närvarande varje gång någon Hofvare tränar eller tävlar. Och är han inte på ÖIP, Stadion eller Bosön, ja då är han i himlen. Det har han verkligen förtjänat".