För ett år sen slog Lasse Perssons polare vad med varandra. AIK:aren och Djurgårdaren lovade båda att de skulle springa Stockholm Marathon som en hyllning till deras respektive hjärtelag om de vann Allsvenskan i fotboll. Hammarbyaren Lasse ville inte vara sämre.
- Jag kunde inte hålla käft - jag kan ju inte göra det - och jag var helt säker på att Hammarby inte skulle vinna. De andra skulle dessutom nog ha klarat det. De är ganska vältränade.
När Hammarby säkrade det sensationella guldet mot Örgryte på Söderstadion var det ett faktum: Lasse var tvungen att börja träna...för första gången på ett halvt liv.
- Höger knä gick sönder när jag var ung. När jag tränat ikapp efter operationen gick vänstern sönder!
Lasse gav upp fotbollen och innebandyn. När han satte igång löpträningen den 1 november ifjol var det en mycket rostig kropp som skulle komma igång igen.
- Första gången dog jag efter två kilometer. Jag fick ta bilen till slingan och bilen hem.
Men en vinter under ledning av den personlige tränaren Daniel Hedin på S.P.O.R.T.S Club har gett resultat.
- Nu kan jag springa två mil utan problem! Utan Daniel hade det aldrig gått. Han har järnkoll på vad jag måste göra. Det har gått bra, jag har bara haft lite ont i högerfoten.
Nu klarar Lasse just ungefär en mara på en vecka, drygt fyra mil. Ett par, tre pass i veckan på minst 15 upp till 20 kilometer har förvandlat den försoffade Lasse till endorfinfyllde Lasse. Efter en knapp veckas förkylningsstopp brinner han av lust att ge sig ut och springa. Lasse har tre barn och måste nu anlita barnvakt ibland.
- I början när jag bara var ute i två kilometer gick det bra, men nu är jag ute i en och en halv timme!
Jag känner att jag måste träna. När jag blir frisk vill jag pröva att springa tre mil. Jag vill komma upp i över fem mil på en vecka.
Mycket av träningen genomförs ute på en skärgårdsö där Lasse snart kommer att bli ett samtalsämne.
- Vägen mellan färjeläget och ångbåtsbryggan är tre kilometer och jag springer fram och tillbaka.
Som reporter på Radio Stockholm har Lasse kommenterat Stockholm Marathon i tio år.
- Har du någon gång under denna tid funderat på att du själv skulle springa loppet?
- Aldrig någonsin! Ju mer jag tränar desto mer imponerad blir jag utav dem som klarat det. De är värda all respekt.
- Det är en otrolig utmaning. Träningen har verkligen varit bra. Jag känner mig starkare, har mer ork till vardagssaker.
Djurgårdaren och AIK:aren med det ursprungliga vadet har inte drabbats av solidaritetskänslor. Sina vältränade kroppar till trots har de inte hakat på och anmält sig till maran.
- Nä, de kommer nog inte ens att langa vatten, allt för att se mig lida.
Förhoppningsvis kan Lasse skapa nya vad. På radion finns det både arbetskamrater som tror på honom och andra som inte ger honom en chans. Lasse tänker i varje fall inte låta sig hejdas och bli intervjuad av de kollegor som träder in i hans reporterroll på marathondagen.
- Det känns jobbigt att stanna. De får springa med en kort stund.
- Och kanske bli sugna på att springa själva nästa år, som du?
- Ja, det är en som har lovat att göra det om jag klarar det, men han påstår sig redan ha frånsagt sig löftet. Hur kan man göra det?
Med Bajens länge besjungna SM-guld förverkligades en osannolik dröm. Nu är det bara två månader kvar innan Lasse ska realisera sin egen.
- Det kommer att ta mig över fem timmar, men vad som än händer ska jag ta mig runt! Kunde Hammarby vinna SM-guld, så...