– När vi sprang på ställen där det inte var så mycket publik så blev det genast jobbigt, berättar Jacob Leander-Olsson.

Anledningarna är olika varför man går man ur huse för att heja fram löparna mot målet på Slottsskogsvallen.
– Vi håller på alla och hejar på alla. Men det är klart vi hejar lite mer på dem vi känner, förklarar Titti Larsson och Karin Bernwald.
Stefan Johansson och Anna-Lena Johansson har åkt motorcykel från Uddevalla för att heja på Stefans systerson Martin Johansson.
De väntade tålmodigt på Avenyn.
– Snart får han komma, säger Stefan och spanar ut över folkhavet.

Hampus Andersson, sex år, hade kanonläge på pappa Peters axlar.
– Vi väntar på morbror Micke, säger Hampus.
Fanny Erre vrålar ut sin glädje när kompisarna från Chalmers springer förbi i gröna overaller.
– Nästa år ska jag springa själv. Jag sprang Vår Ruset i Göteborg, berättar Fanny vidare med adress till en del trötta löpare som får lite extra hjälp på vägen.
Linnea Nilsen, William Nilsen och Kajsa Nilsson hejar och klatchar händerna med alla som vill. Och det är det många som vill.

– Heja, heja, kom igen, skriker Linnea, William och Kajsa.
Fredrik Landström och Elin Schymberg sitter i varsin solstol med en kall dryck i handen cirka fem kilometer från mål.
– Vi är värda det här. Vi har sprungit flera år förut. Alla får vårt stöd, vi har en känsla för hur det brukar vara just här, säger Fredrik och Elin.
Alfons Knuuth, 3,5 år, har gjort den egen flagga där det står heja morfar. Han viftar vilt och spanar efter morfar Ingvar.
Så håller det på timme efter timme. Motionärerna får minst lika mycket stöd från publiken som elitlöparna och de hinner dessutom med att både höra och njuta av det.