Mimmi som civilt är näringsfysiolog, slog igenom när hon lite otippat kom på andra plats i premiärupplagan av UltraVasan 2014. Då var hon klubblös, eller rättare sagt sprang för sin egen lilla trailklubb Svinarp. Efter det har hon gått med i klubb, IS Göta, och riktar sin träning mot ultradistanser.

Lite nyfiken, vem är du som löpare?
– Jag har egentligen ingen idrottsbakgrund men har alltid varit jätteintresserad av friluftsliv. Vandrat, cyklat, fridykt och åkt utför.
– 2010 bestämde jag mig för att springa Lidingöloppet, för att sätta ett kryss på listan över “saker man ska ha gjort”. Jag tränade från våren fram till loppet och det gick bra utifrån mina förutsättningar.

Hur bra gick det där?
– Jag sprang tremilsloppet på 2.34. Det är kanske inget fantastiskt resultat men utifrån vad andra sa så förstod jag att det var ok för att vara första försöket.
– Men det var inte bara att jag satte ut skorna och gjorde det, jag tränade på bra fram till loppet och testsprang tre mil i ett terrängspår innan så jag visste att jag skulle klara det.
– Efter Lidingöloppet åkte jag på en löparhelg där det pratades om ultralöpning. Blev inspirerad och anmälde mig till Lidingö Ultra våren 2011. Det var ett bra mål att ha för att hålla igång träningen under vintern. Sprang in som tvåa och sedan blev det Swiss Alpine 78K och Lidingöloppet igen, sprang på 2.18. Sedan rullade det på med Ultralopp i Frankrike våren 2012.

Du måste ändå varit lite intresserad av Ultra om du hittade ett lopp i Frankrike som mål?
– Det har bara blivit ultralöpning för mig, det är ingen speciell plan jag haft. Det andra loppet jag sprang var ju 50 km och så har det rullat på med kilometer. För mig är det perfekt, har alltid älskat att vara utomhus och äventyr, ultralöpning passar bra ihop med det. Kärleken till att vara ute i naturen är en stor drivkraft i min träning. Loppet i Frankrike var en löparresa som jag hängde med på. Där kom jag tvåa.
– 2012 var det mycket annat i livet med jobb och nytt hus och jag bestämde mig för att ta ett litet uppehåll från löpningen. Det skulle inte bli så långt men det blev nästan ett och ett halvt år. Småtränade bara för att hålla igång och komma ut men utan mål. Visst hade jag kunnat få in mer löpning, men jag gjorde ett val att prioritera annat framför löpningen under den perioden.
– Men det låg och gnagde, jag älskar verkligen att springa. Så vid årsskiftet inför 2014 bestämde jag mig för att jag skulle köra igång igen med mycket träning.

Körde du efter någon plan då, eller var det bara ut och ”köra mycket”?
– Jag hade väl inte någon superstrukturerad plan, har inte det nu heller. Men självklart finns det mål varje vecka som jag vill nå, vissa pass som jag vill klara, mil jag vill spring. Jag försöker också suga åt mig vad folk säger som har mer erfarenhet.

Vad körde du när du drog igång ”milträningen”, vad det bara planlöst att och springa på känsla?
– Ja, speciellt i början var det så, bara ut och springa på känsla. Mitt sätt att komma igång med löpning var att jag sprang ofta och aldrig struntade i pass. Det blev många lite stressiga rundor för sent på kvällen eller tidigt på morgonen, innan man fick ihop strukturen med mycket träning i livet. Men jag ville bli löpare så jag tänkte att jag var tvungen att få hjärnan att fatta det. Jag sprang fyra dagar i veckan men var snabbt uppe i sex. Många har frågat hur jag kunde komma upp i så mycket löpning så fort när jag satte igång. Det var just det, jag sprang ofta men korta sträckor. Nu blir det ofta och lite längre.

Hur mycket är ofta?
– Jag springer 6 dagar i veckan. Efterhand har jag kunnat öka på med intensitet och fart, men det handlade det inte alls om när jag började springa. Egentligen är det först nu som jag börjat uppskatta lite tuffare träning, försöker springa snabbare ett par gånger i veckan.

När du drog igång mot 2014, hade du premiärupplagan av UltraVasan som ett mål då?
– Absolut inte, målet var Fjällmaran. Sprang ett 52 km traillopp i Skåne på våren och kände att det gått snabbare än förväntat att komma i form. Och efter Fjällmaran kände jag att jag att jag ville springa mer. Så jag köpte en tjejs startplats till UltraVasan. Åkte upp och sprang, helt utan förväntningar.

Hur var det i loppet där du ju faktiskt ledde 9-mils loppet riktigt länge?
– Jag ledde ända fram till 6-7 mil. Hade ingen taktik utan bara sprang. Vi skojade om det i bilen på väg upp, jag och min man, om vilken strategi jag skulle ha. Det blev ”kör tills det tar stopp och så de sista milen på vilja". Seriöst värre. Under loppet var jag lite förvånad att ingen sprang om mig tidigare men mest funderade jag på annat och hade min egen upplevelse.

Var UltraVasan ditt längsta lopp dittills när du sprang?
– Jag sprang ju Swiss Alpine 2011, 78 km, så det hade jag sprungit innan. Men UltraVasan var det längsta.

Efter UltraVasan, som ändå måste anses som ett suveränt genombrott, hur har planen sett ut?
– Jag var i väldigt bra form under hösten efter UltraVasan, så jag ville springa Lidingöloppet. Hade nog kunnat putsa min tid rejält. Men tyvärr fick jag ingen startplats. Loppet var ju fullt och min tanke att köpa någon annans startplats fallerade. Det är ju svårt att hitta en andrahandsstartplats långt fram i fältet. För att få ut något av hösten fick det bli ett 76 km lopp med 3000 höjdmeter i England i december. Kallt, men det gick bra. Planen nu är att fortsätta bygga på träningen tills jag når en gräns där jag känner att det inte finns mer att ge. Och att skaffa mig mer tävlingserfarenhet.
– Huvudmålen 2015 är att springa IAU World Trail Championchips 85K, Swiss Alpine 78K, Ultravasan 90K och Grand Trail des Templiers 73K. Så kanske det blir något kortare lopp, en kuperad mara eller så.

Du sa att du nu har lite mer kontakt med folk som kan råd ge dig i din träning, har du nu en coach alltså?
– Nej jag har ingen coach. Men jag har pratat lite med andra ultralöpare och mentorer i Landslagsgruppen och fått lite tips. Alla tips är värdefulla.

Och nu är det VM i Ultratrail, hur har träningen sett ut inför loppet?
– Jag bor i Lund och har svårt att få till bra backträning hemma, särskilt utförslöpning är ett problem. Har samlat ihop höjdmeter under våren på ett par resor till bergiga platser. Bergslöpning är det roligaste som finns! Den positiva energin jag fått med mig hoppas jag ska finnas i kroppen på VM.
– Har ju inte sprungit så länge och bygger fortfarande på träningen så min träningsformel är inte klar. Men jag springer nästan aldrig långa långpass, litar lite på min inneboende uthållighet på tävlingar. Är ingen typisk ultralöpare på det sättet. Oftast springer jag 10-20 km, 12-15 mil per vecka, ibland lite mer. En viss del av de milen vill jag ska vara kvalitet. Det kan vara backträning på löpband eller lite snabbare pass.

Vad är målet i Ultra Trail VM och har du någon plan för ditt upplägg?
Målet är att känna att jag verkligen gav det jag hade. Det finns en plan för mat och vätska förstås. Och jag har kikat på banprofilen men har inte sett banan så det är svårt med detaljer. Tydligen ska det vara väldigt vackert och tekniskt. Det låter ju lovande.

Nu är du inriktad mot ultra och trail, har du aldrig haft några tankar på ”vanliga” maraton och halvmaraton?
– Jag ska springa ett maraton och ett millopp någon gång. Men jag kommer inte från det hållet, så jag har inte känt något riktigt sug efter det. Men jag tror det kommer när man känner att man bli snabbare. I början sprang jag bara för att hålla mig i form men det blev snabbt en ursäkt för att vara utomhus året runt. Med längre distanser blev fokuset äventyr och upplevelse. Men ju mer jag springer desto mer ser jag tjusningen i själva löpningen, bara för vad den är. I mina bästa stunder kan jag till och med uppskatta ett pass på löpband, så vem vet var det slutar.

Marathon.se önskar Mimmi lycka till på VM I ULTRA TRAIL.
Fotnot: På Herrsidan är Rånäs Fritjof Fagerlund uttagen att representera Sverige i VM loppet.

• Följ VM på hemsidan