En småbarnsmamma som smugit sig fram till Sveriges yppersta löparelit. Den historien har upprepat sig flera gånger sedan Evy Palm slog igenom. Marie Söderström-Lundberg och Karin Schön är två andra exempel på mammor som hunnit träna mer när barnen blivit lite äldre. Marie blev Sveriges bästa långlöpare och Karin vann sin första SM-medalj på årets Stockholm Marathon.
Kanske är 31-åriga Åsa Höög på väg åt samma håll. Hon blev sjunde bästa svenska på Stockholm Marathon och kan nu klassas som Närkes bästa kvinnliga långlöpare. Allt detta trots att hon fortfarande bara tränar som mest sex-sju mil i veckan.
- Jag har börjat träna lite mer, förklarar Åsa sin framgång. Det är ingen jättesatsning, men för mig funkar det.
Det är bara tredje säsongen som hon springer tävlingar. Startskottet var Tjejmilen 1999.
- Jag var tvungen att ha ett mål för att börja träna, berättar Åsa.
Hon har nämligen alltid varit mer förtjust i att tävla än att träna. Det senare fick hon nog av efter tonåren då hon slet 10-15 timmar i veckan i skogen. Med och utan skidor. Hon gick på skidorienteringsgymnasiet i Mora. Det blev Junior-SM-guld i grenen och även brons på långdistans i orientering. Men ett par, tre år senare lade hon av.
- Jag blev less på idrotten, säger Åsa.
Hon stannade kvar i Dalarna, i Borlänge, födde först Lisa och sedan Kasper och började jobba på dagis. Det var först för tre år sedan som lusten att tävla gjorde sig påmind igen. Efter Tjejmilen flyttade Åsa och maken Lars, också inbiten löpare, till Kumla, tillbaka till hemtrakterna. Det tog ett tag innan Åsa fick tillfälle att börja träna ordentligt, men sen har det flutit på.
- Det blev som en nytändning. Jag har ökat med ett pass varje år, först fyra, sen fem och nu sex pass i veckan. Det är himla roligt. Vi har en långloppscup här i Närke, så det är rätt många tävlingar.

Den stora skillnaden i vinter har varit att Åsa åkt till inomhushallen i Örebro och tränat med föreningen Start.
- De kör friidrottsträning! skrattar Åsa. Jag har aldrig sprungit korta intervaller förut. Det blev mycket kvalitet i vinter.
Utöver inomhuspasset hann Åsa under en standardvecka i vintras med ett längre intervallpass, ett långpass upp till två timmar och tre utfyllnadspass, som hon kallar de lugnare löpturerna.
- Jag har inte tid att göra något annat än att springa och när jag gör det är det lika bra att få kvalitet.
Hon känner mer igen sig som tvåbarnsförälder som börjat träna hårdare än som före detta elitjunior.
- Man ser att det är inte för sent att börja tävla. Jag har inga tider att jämföra med heller. När man har hållit upp några år blir man sugen på att träna igen. Men det är inte lika viktigt som när jag var junior. Jag tar inte motgångar lika hårt.
Långloppscupen har Åsa redan vunnit. Och på Tjejmilen har det gått bättre och bättre. Debuten slutade med 43:e plats, sekunden bakom Evy Palm. Året därpå var Åsa 23:a och ifjol var hon uppe på artonde plats.
Det går bättre och bättre för varje gång. Kan du halvera din placering i år?
- Det kan nog gå, men det krävs mycket mer för varje förbättring.

Läs om Närkes Långloppscup