Åke ”Biten” Eriksson - mytomspunnen stjärna

Åke Eriksson har två segrar i Stockholm Marathon; 1991 och 1995 (bilden).

De svenska manliga maratonlöparna som kom fram på 1980-talet är mytomspunna. Många tränade hårt och bredden på eliten var stor. En av stjärnorna var Åke "Biten" Eriksson, två gånger vinnare i Stockholm Marathon och med personbästa på 2.10.53!
Hur kunde löparna på 1980-talet vara så bra, och vad var Åke Erikssons träningsmodell? Läs intervjun och kanske blir ni förvånade över en del svar.

Åke Eriksson, mer känd i löparkretsar som ”Biten”, är Sveriges näst snabbaste maratonlöpare genom tiderna med 2.10.53 från Chicago Marathon 1990. Året efter vann ”Biten” Stockholm Marathon på 2.12.39. 1995 upprepade han segern i loppet med segertiden på 2.14.29.

Åkes segertider är mycket respektabla tider på den erkänt tuffa banan i Stockholm.
Efter att ”Biten” lade skorna på hyllan har han inte synts så mycket i löparsammanhang,. Trots sin erfarenhet som löpare och trots att ingen svensk löpare varit i närheten av hans 2.10 tid från 1990.
Marathon.se:s Anders Szalkai ringde upp ”Biten” för att ta reda på hur träningen såg ut för att springa så fort över 42195 meter.


Hallå ”Biten”! Har du tid för en intervju kring löpning?

– Absolut, det är bara köra på.

Bra, då startar jag med att fråga om du någon koll på hur många maror du gjorde i din karriär?

– Nej, det har jag ingen koll alls på faktiskt. Det är inte riktigt min grej att räkna lopp.

Ok, då ska vi inte prata antalet lopp, utan istället hur fort det gick. Hur började din maratonkarriär egentligen?

– På ett sätt kan man säga att den startade 1972. Det var då jag bestämde mig för att bli maratonlöpare.

Så du bestämde dig sådär direkt i tiorårsåldern att du skulle springa maran?

– Ja, jag kollade på OS i München och såg på Frank Shorter och då sade jag direkt att det här är min sport. Jag vet inte varför, men jag kände bara att det här är min grej, utan att jag sprungit tidigare.

Hur gick du vidare från att ha bestämt dig framför TV:n?

– Jag gick inte vidare direkt, utan det var först när jag var 14 år som jag började träna lite organiserat i IF Triangeln (från Järfälla utanför västra Stockholm). Då var det 1000 meter och sånt man sprang i början.

Blev du bra direkt redan där i ungdomsåren?

– Nej, jag var ju ganska sen i utvecklingen så det tog ett tag innan det blev bra. Samtidigt var jag själv medveten om att det kunde ta tid eftersom de andra var större. Jag tänkte att jag blir väl bra ”så småningom” och det gick ju hyfsat sen.

När blev det sen din första mara?

– Jag tror det var 1983 som jag debuterade. Det var i alla fall på vintermaran och tiden var runt 2.24 tror jag.

Du är inte riktigt den där löparstatistikern?

– Nej, precis, du får nog från A Lennart Juhlin så kan han nog svara bättre.

Ja, ska kolla upp tiderna, men vi går vidare. Hur tränade du då inför debuten?

– Det var ju banträning som gällde i grunden, med 5000 och 10000 meters inriktning. Så vintermaran som vi sprang var mest som en avslutning på säsongen, men vi drog på lite mer mängd några veckor på hösten innan loppet.

Var det maraton som gällde efter vintermaran?

– Nej, det var fortfarande banan som gällde. Det kändes som det var lite för tidigt att helt inrikta mig mot maran.

När det blev det sen maran, det som du redan bestämde där i 10 års åldern, som blev huvudfokus?

– Det var några år senare och då blev det verkligen helt fokus mot maran, andra lopp ingick i träningen.

Det blev ju några fantastiska framgångar som maratonlöpare. Vilket lopp sätter du främst?

– Segrarna i Stockholm betyder givetvis mycket men det var ändå genombrottet i Chicago som jag håller högst.

Hur hade du lagt upp träningen inför ditt 2.10-lopp?

– Jag testade för första gången hög höjd och låg på Boulder i USA i sju veckor innan loppet. Det var en liten chansning som gick hem. Det var verkligen en riktig höjdare.

Vilka mängder låg du på där inför Chicago?

– Jag låg runt 20 mil i snitt och det pendlade mellan 17-22 mil skulle jag tro.

Minns du hur känslan var i Chicago och hade du förväntat dig 2.10?

– Jag trodde på 2.12, och känslan var som på ett långpass. Jag tror jag hade 30.20 första milen, och det kändes som ett långpass och då tänkte jag att det kan bli bra det här.

Vilket var ditt nyckelpass?

– Jag hade en variant som jag ofta körde med 3 gånger 3000 meter. Först värmde jag upp en mil och sen 3x3000 meter och därefter la jag på 2 mil som avslutning. Det var mitt grympass.

Hur såg vilan och farten ut?

– Vanlig distansfart anpassat efter dagsformen på inledningen och avslutningen och sen på 3x3 låg jag på strax under marafart. Så runt 9.10-9.15 höll jag per 3000-ing, på hög höjd, och vilan var ganska kort. Runt 1 minuts joggvila.

Det finns ju många åsikter hur långpassen inför maran bör bedrivas. Hur la du upp dina längre pass gällande fart?

– Jag körde alltid mina långpass på känsla. Jag tyckte kroppen skulle vara genomjobbad men inte utmattad efter mina långpass. Så farten berodde helt på vilken form jag hade och hur känslan var för dagen. Det kunde bli allt från 3.40 min/km upp till 4.20 min/km och oftast var passen en bit över tre mil.

Genomförde du träningen mest själv eller körde du i grupp?

– Hemma körde jag mycket själv, men när jag var på läger eller om det fanns någon som jag kunde köra med hade jag gärna sällskap. De bästa passen kom oftast när jag tränade med andra löpare som var bättre. Det tror jag man vinner mycket på, att träna med riktigt bra löpare.

Lade du upp din träning själv eller hade du någon coach?

– Det mesta som jag körde la jag upp själv, men jag har fått tips, idéer och inspiration från olika coacher. På 1990 talet hade jag bland annat Johan Kaggestad som även tränat de bästa norska maratonlöparna. Hans tips var verkligen värdefulla.

Vad var det som fick dig att sluta med löpningen?

– Det var en kombination av de skador som kom och lite brist på motivation på slutet. Det är tufft att träna fullt ut när gubbvaderna började komma. Så beslutet att sluta växte fram. Det tog något år att införliva sig med att man inte var löpare längre.

När beslutet växt fram att du inte var löpare längre har du heller inte synts till så mycket i löpningen. Hade du inga tankar på att fortsätta inom löpningen som tränare eller annat?

– Nej det hade jag aldrig. Jag tänkte att nu får det räcka. Jag hade ju lagt rätt mycket av min tid på löpningen. Så suget av att fortsätta utan att själv var löpare fanns inte.

Så det blir ingen veteransatsning från din sida?

– Nej, absolut inte. Och även om jag skulle vilja tror jag inte min kropp skulle palla det rent fysiskt. Min vad skulle inte fixa det. Jag hade faktiskt en vadslagning på gång när jag skulle fylla 50 att jag skulle springa Stockholm, men kroppen klarade inte någon löpträning.

Hur ser du på resultatnivån på svensk manlig maratonlöpning?

– Jag hänger ju med lite, och tyvärr verkar det vara stor skillnad mellan nu och när jag höll på. Jag tror att vi var upp mot hundratalet löpare som gjorde 2.30 på maran på 1980-talet. Idag är du ju i princip i toppen på dessa tider.

Har du någon tanke kring varför det är så stor skillnad?

– Utan att alls kunna veta, utan jag bara gissar, så är det väl helt enkelt så att det är färre som håller på och färre som pushar varandra i träningen och pushar varandra runt resultatnivån.

Det går ju mycket skrönor kring dina upplägg på vissa hårdträningsperioder. Finns det något i det du gjort i din maratonsatsning som du skulle gjort annorlunda?

– Ja, jag skulle nog varit mer noggrann kring kost och sömn under vissa perioder. Det var inget jag brydde mig om då, och med lite eftertanke skulle jag nog tagit det på lite mer allvar där och då. Samtidigt var det en del av mig som löpare och människa.

Kan du ge något exempel på någon period du skulle ändra på såhär i efterhand?

– Ett exempel är 1991 när vi var på läger i Portugal. Då tog vi nog minst en back öl varje kväll, på två personer. Jag hade en kompis med mig som skulle sparra mig på träningen, men han blev skadad och det ena gav det andra. Så det var riktigt onyktra kvällar, trots att jag tränade ganska tufft och det var väl kanske inte det mest optimala. Men i gengäld kom jag i kanonform sen när jag kom hem och tog det lite seriösare.

Inför 2.10 loppet i Chicago hur såg det ut då?

– Då var jag faktiskt riktigt serös även vid sidan av löpningen och drack ingen alkohol under den 7-veckorsperiod som jag låg på hög höjd.

Även om du inte forsatte inom löpningen efter karriären har du ju en fantastik maratonkarriär att se tillbaks på, så med tanke på den motionslöparboom som är nu, får du som erfaren snabblöpare ge råd och tips till andra?

– Det är inte så många på mina jobb som har någon aning om vad jag gjort och att jag sprang maraton. Det är inget jag går runt och pratar om. Och de som vet om det är inte direkt intresserade av löpning. Så nej det blir inte så många råd och tips från mig.

Men om du skulle få frågan från någon som vill ta del av dina erfarenheter som 2.10 löpare, skulle du nu kunna tänka dig ge lite tips?

– Även om jag inte direkt gillar att gå runt och prata om mig själv skulle jag absolut kunna ge lite tips om någon skulle fråga mig direkt.

Åke Eriksson på väg mot sin första seger i Stockholm Marathon 1991. Han vann loppet på 2.12.38 vilket är den näst bästa svenska tiden någonsin i loppet. Kjell-Erik Ståhl var fem sekunder snabbare 1986.