Bildörren slår igen och en liten hund med svart lurvig päls kommer springande på garageuppfarten. Jag sträcker fram handen för att hälsa. I samma stund skjuter Evy upp dörren från sin inglasade terrass och säger;

-Det här är Micha. Min dotter Annikas hund. Vi passar henne när hon är bortrest.

-Är vagnen kärran till en segelbåt?, frågar jag och rör mig samtidigt mot Evy för att hälsa.

-Nej, det är en öppen liten sak som vi har, svarar hon lättsamt.

Låt kärleken slå rot

Vi befinner oss i ett vitt trähus på Böketorpsvägen i Lidköping. Väggarna i vardagsrummet är fyllda av bilder på barn och barnbarn. Kärleken till familjen är märkbar. Evy själv är ett av fem syskon. Leken ute på gatan, det trygga skrattet och kapplöpningen till lekplatsen en kilometer bort, var Evys vardag som ung. Hon känns påtagligt genuin. Kanske knappt så hon vet om det själv. Allt hon säger verkar också det hon verkligen tycker och menar. När hon fortsätter att berätta om hennes familj och framförallt sin pappa, den gamle seglaren, som gick bort för ett tag sedan är tårarna inte långt borta från kinden. Han blev 100 år. Sedan öppnar hon ugnen och strösslar mandelspån över rabarberpajen som snart är färdiggräddad.

- Pappa. Han var målare i grunden, men han kunde mycket annat också och lärde sig allting själv. Jag var nog den som hjälpte mamma och pappa mest. När jag var i 12 årsåldern hjälpte jag till att klippa gräs med en sån vanlig, gammal gräsklippare, säger Evy samtidigt som hon håller fram händerna för att illustrera hur hon, med ett stadigt grepp drog gräsklipparen framför sig.

- Jag var nog lite stark. Fast det blev man ju också när man var ute mycket och lekte. På vintern åkte vi ofta skidor, på ett par hemmagjorda som pappa byggde, skrattar Evy och menar på att “det gick sådär”.

Vi sätter oss ner i soffan på den inglasade terrassen. Det är ljust, ombonat och varmt från sensommarvärmen. Här bor Evy sedan tolv år tillbaka, tillsammans med sin man Ulf. Lidköpingsbo, det har hon alltid varit. Evy och Ulf har också, nästan hela livet, haft varandra vid sin sida.

- Vi hade bröllopsdag häromdagen. 58 år har vi varit gifta - jag och Ulf. Är det vid 60 år det är diamant? Jag tror jag läste om det i tidningen häromdagen. Evy funderar och lägger sedan plötsligt handen mot pannan;

- Vad heter han som har en sån koll på alla tider som alla har? Julin, ja! (Lennart Julin, expertkommentator på tv och friidrottsorakel. Red.anm). Han sa det en gång: “Det är ju helt fantastiskt. Har ni varit gifta i 30 år? Det är det inte många som har varit” Varför han visste att vi hade 30 årig bröllopsdag, det vet jag inte, skrattar Evy.

Från svampplockare till elitlöpare

Vi kommer in på den del av livet som har givet henne så mycket livsglädje, gemenskap och erfarenhet. Löpningen. Hon gick från att vara en motionslöpare som stannade så fort hon såg en svamp, till att dominera elitlöpning i Sverige. Evy har upplevt friidrottens allra första världsmästerskap i Helsingfors 1983 och när 10.000 meter för första gången, blev en distans på Finnkampen 1985 minns många när Evy kom långt bakifrån och spurtade förbi en finska, vilket slutade med svensk seger. Året innan vann Evy den första upplagan av Tjejmilen och med flertalet vinster därtill är hon fortfarande idag ben ikon för loppet. När Tjejmilen arrangerades för fjärde gången kom det fram en tjej i yngre tonåren, klappade Evy på axeln och sa; “Hej Evy. Du är vår idol och det är tack vare dig vi springer - Mamma och jag. Kan du springa en mara, så kan vi springa en mil”.

- Då började jag förstå att jag betydde något och just att jag var äldre - det var så ovanligt. Men jag sprang ju för att jag tyckte det var roligt och för att jag kände att det passade mig. Det ena gav det andra. Tjejmilen har betytt väldigt mycket för mig. Dels att jag har fått vara med alla år men också att min löpning har betytt så mycket för andra, berättar Evy.

Allting började bara ett par kilometer från där vi befinner oss idag. Uppe i Råda, Lidköpings motionsspår.

- Jag fick höra att en väninna hade varit uppe i Råda och sprungit. Så jag följde med. Vi cyklade 5 kilometer från Esplanaden där jag bodde upp till Råda och sprang 2,5:an ett par tre gånger i veckan. Det är ingen lätt runda, men det tänkte vi inte på - och vi kunde ju ta det lugnt, såg vid svamp vid sidan så kunde vi plocka den, säger Evy.

Att springa också under vintern fanns det ingen tanke på. Men så, när våren kom tillbaka såg Evy att det skulle arrangeras ett kommunmästerskap uppe i Råda och hon tvekade inte en sekund på att anmäla sig. 

- Jag kan ju vara med där tänkte jag och anmälde mig. Det var jag och lite högstadietjejer men de var inte så många och det var säkert gymnastikläraren som hade pushat på dem. Då vann jag och tänkte att jag kanske kunde börja tävla lite. Jag förstod ju att jag då var tvungen att springa mer än 2,5 kilometer, så det blev 5 och senare 7 kilometer. Till en början fattade jag heller inte att jag var tvungen att springa intervaller. Efter tre år var det tävling igen i Råda och då kom en kille som heter Håkan Palm fram till mig och frågade om jag ville ha hjälp med träningen, berättar Evy.

Hon tackade ja. Hon ville främst “bara träna på” för att se vad det blev av det och kände efter ett tag - att hon hade funnit det hon ville göra i livet. Att tävla, beskriver Evy, var bara något som kom med i bilden ju bättre hon blev, för drivkraften - den var en annan.

- Aldrig att jag tänkte “Det här kommer jag vinna”. Utan det är den där känslan, säger Evy när hon ställer fram rabarberpajen på bordet.

- Håkan han skrev de där programmen och så fick jag skriva tillbaka vad jag hade gjort. Men det förstod jag ju inte i början.

- “Du skall skriva tillbaka, tyckte Håkan” “Ja, men jag gör ju det som du har skrivit upp”, menade Evy.  Jag vet inte om Håkan såg något mål i detta, men jag hade ingen dröm, förklarar hon reflekterande.

Att fokusera på det som är viktigt - och förenkla.

Evy verkar så naturligt bra på att förenkla och fokusera på det som är viktigt för stunden, men också på att ha en kontinuitet, och en genuin nyfikenhet till de val man tar i livet. Vare sig det handlar om löpning eller relationer.

- Ulf han spelade fotboll när vi träffades. Då var vi 15,16 år. När vi fick barn några år senare så var det vanligt att de flesta tjejer, eller fruar var med på alla matcher. Även barnen var med och tittade på fotbollen. Vi var tillsammans, liksom, säger Evy och rycker på axlarna som en gest till något som verkar så naturligt för henne.

- När våra barn Annika och Anneli började skolan, så började jag att jobba i skolan jag med, som köksansvarig. Jag fick då samma schema och lov som dem och stortrivdes med barnen och allting på skolan. Ulf han gjorde lumpen samtidigt och även om en inte hade så mycket pengar, så fungerade det, berättar hon.

Nu kommer Ulf hem.

- Gick det bra? frågar Evy honom, skrattar och säger med glimten i ögat;

- Det går aldrig bra för honom när han spelar seniorgolfen.

Den första maran i familjen, den var det Ulf som genomförde. Han sätter sig ned med oss runt bordet och grämer sig över den gång han var på väg att för första gången springa under 3 timmar på Stockholm Marathon. Några minuter trillade dock över på fel sida, när han blev stående vid ett speakertorn för att kunna höra hur det hade gått för Evy, som vann det året. Och det där med att resultatet någonstans alltid är det sekundära, är något de verkar ha gemensamt:

- Jag satte aldrig upp tider när jag skulle träna, aldrig någon gång, säger Evy. Resultatet fick alltid komma i andra hand och i regel gick det bra. Jag tror inte resultatfokus är så himla bra och när man till exempel ska springa ett långpass, då ska det inte gå så himla fort heller. Jag hade mitt program och det var samma nästan varje vecka. Jag kände mig aldrig sliten, aldrig någon gång. Jag blev förvånad när ett par norska tjejer som var med på Tjejmilen berättade att de inte kunnat träna - och istället behövt vila. Jag tänkte, hur tränar de då?

När hon tittar tillbaka i träningsdagboken idag säger hon att hon ibland kan fundera på hur hon egentligen orkade med allt. Även om det allt som oftast gick bra, var hon aldrig den som tog plats. Evy har alltid kunnat uppskatta sina prestationer, “man gör ju så gott en kan” - tillägger hon.

- Men ”London-maran” var fantastiskt på sitt sätt. Där har jag mina bästa tider ifrån, säger Evy och kommer speciellt ihåg ett av loppen;

- En tjej sprang förbi mig på slutet. Jag visste inte riktigt hur jag låg till - och jag fick senare reda på att jag hade legat tvåa fram till dess. Men då sprang en engelsman upp bredvid mig, pekade på henne och sa att jag skulle hänga på. Jag gjorde inte det för jag visste inte riktigt om jag skulle klara det. Banan är ganska jobbigt på slutet. Och att bli trea den gången var jag jätteglad för, berättar Evy.

Många löpare är mycket mer hårda mot sig själva, konstaterar vi och Evy säger; Ja, men vad blir det åt det då? Jag har sett folk som kastar sig i målet. Jag har aldrig lagt mig när jag kommit i mål. Vad gör de, tänkte jag - de har ju inte ens gått under 35 minuter? Usch, det är hemskt, när man ser folk som är helt övertaggade. Men när Finnkampen gick för första gången på 10.000 meter, då var jag faktiskt lite nervös. Det var så stort, att jag fick vara med på Finnkampen. Men aldrig att för att det fanns en press utifrån, utan för att det var stort som tävling. Finnkampen, det satt man ju hemma och såg på tv, berättar Evy.

“I det enkla, bor det vackra” - Ernst Kirchsteiger

-Har du ställt krav på dig? frågar Evy och om hennes egen utveckling och framgång säger hon samtidigt; Jag kanske inte har ställt massa krav på mig. Det tror jag betyder mycket. Jag fick bara höra hela tiden att jag var gammal liksom. Men då har jag varit irriterad. Det är bättre att de tittar på resultatet än att fokusera på min ålder. På Tjejmilen hade jag samma tid två år i rad - en tid som fortfarande står sig idag, berättar Evy och beskriver en kvällstidningsrubrik på 80-talet och dagen efter loppet:

- “Parfymdoften låg tung över gärdet, stora massan var det inget fel på, men eliten, när Evy Palm, nästan 100 år kan vinna?”. Då var jag 46. Han skulle ju vara redig, han tyckte väl att det var häftigt, men det tyckte jag inte om.

- Jag hade min träning och det var ju den träning jag gjorde. Jag tycker att allting ska vara enkelt, man ska inte fokusera på massa olika saker. “Nu gör en det, sen gör en det”.

Även om det var vinter och snöstorm så tyckte jag om det jag gjorde, för jag visste också då att det skulle kännas ännu bättre när jag kom in, berättar Evy.

Från elitlöpare till Mästarnas Mästare

-Vi har en gammal maratonlöpare i stan. Han är över 80 år nu. Han kom på cykel strax innan Mästarnas Mästare 2011 och sa; “Åh, Evy, du skall vara med på Mästarnas Mästare. Men hur ska detta gå?”. Evy skrattar när hon berättar och säger; Det är ju såna grejer jag har fått vara med på, tack vare löpningen.

Hon verkar så glad för allt hon har fått vara med om och hon känner sig till stor del som en idrottskvinna men egentligen beskriver hon sig själv som en helt vanlig Evy. Med lugn och glädje flöt livet på - ihop med Ulf, två barn, jobb och landslagsuppdrag. Hon tog aldrig något för givet och är tacksam över sin vän som tog med henne på löp- eller svampplockar-rundan i Råda, annars kanske karriären aldrig hade tagit fart. Hennes personlighet skiner igenom när hon berättar hur Ingemar Stenmark en gång på planet till en tävling i Monaco - hälsade på henne och det är fortfarande med förvåning och fascination hon gestikulerar mötet. Det var nog inte heller många, kanske allra minst den gamla maratonlöparen i Lidköping - som trodde att Evy skulle vinna den första grenen under Mästarnas Mästare 2011. Grenen “Gripkraft”, som går ut på att deltagarna skall hänga kvar i en stång ovanför vattnet så länge som möjligt. 

- Jag har fortfarande hängrekordet på Mästarnas Mästare. De trodde att jag var så rädd för vattnet men det var inte det som gjorde att jag vann, berättar Evy - lite som att det vore en hemlighet.

- Jag tänkte. Nu skiter jag i allting. Nu får det gå som det går. Solen sken så fint, så jag blundade och bara slappnade av. När jag förstod att jag vunnit så frågade jag om jag fick klättra ner, istället. Jag ville ju ändå inte ner i vattnet. Men Marianne Berglund stannade kvar i vattnet hos mig och sa;

- “Evy, hoppa ner nu”

- ”Nej, jag vågar inte”, pep jag till.

- ”Jo, hoppa nu. Jag räknar till tre”

- Så gjorde hon det. Jag tänkte, jag måste ju.

- När jag simmade in så skrattade alla. Det var ingen som hade trott att jag skulle vinna. Men jag är rätt så starkt, avslutar Evy.

FAKTA:

Namn: Evy Gunilla Palm

Född: 31 januari 1942 i Lidköping

Klubb: Mölndals AIK

Meriter: Vinster i Göteborgsvarvet, Tjejmilen, Stockholm Marathon och representerade Sverige i OS i Seoul 1988.

Personliga rekord:

5000 meter: 16.02,88 (Oslo, 1985)

10000 meter: 32.34,06 (Helsingfors, 1988)

Halvmaraton: 1.11.18 (Östnor, 1988)

Maraton: 2.31.05 (London 1989)

Skribent:

Sara Ulrika Holmgren

holmgrenulrikasara.se