Någon har strött ut alla jordens diamanter över de gulbruna grässtråna där jag passerar. Det glittrar och skimrar, ångan stiger från sjön där genomskinliga veck syns i höstens första is. Det är tisdag, klockan är åtta på morgonen och jag är på väg ut – på långpass.

Helt vrickat. Tisdagar ska jag jobba. Och måndagar, onsdagar, torsdagar och fredagar också. Jobba på lördag och söndag är okej det med, men vara ledig på en tisdag…? Om än bara hela förmiddagen?

Igår sken solen från klarblå himmel. Jag sprang en morgonrunda innan frukost, såg månskäran försvinna och solstrålarna slicka jordskorpan längs med marken när solen steg upp. Jag gav mig av tidigt jag hade ju – mycket att göra? Jag skulle äta en lunch med en vän och diskutera med en annan. Visst hade jag lite telefonsamtal att ringa, mail att sköta och bokföring finns alltid som en grå dammtrasa som hänger över mina axlar. Men mer än så var det inte. Ändå ryckte det i kroppen. ”Jag måste göra nåt!” ”Jag måste jobba!” Mitt pekfinger ryckte hela tiden tillbaka till mobilen, Har det kommit något nytt mail? Någon uppdatering på facebook? Något jag ska fixa?Även om jag bara fått två nya notifieringar öppnade jag och kollade. Kvällen kom och solen sjönk, jag hade inte varit ut en enda gång till. Besviken såg jag den vackra dagen försvinna och undrade vad vi har fått alla dagar till. Jag ville njuta mer av allt det som är så vackert just nu.

Jag tycker det är så spännande att iaktta mig själv. När jag var anställd trodde jag alltid att jag kunde skylla på mitt jobb eller min chef att jag hade mycket att göra. Till viss del kunde jag det -  kulturen som råder påverkar, och jag har inte alltid förmågan och orken att ändra den. Sedan blev jag anställd av mig själv och den enda som bestämmer hur min dag ser ut är – jag. Helt plötsligt gick det inte att skylla på någon annan kultur än den som råder i mitt huvud. Visst finns argumentet ”Men nu måste du dra in alla pengar själv – klart du måste jobba” men just nu, i den här stunden gills inte det. För november har jag redan allt klart – intäkterna ligger 1,5 gånger högre än vad jag behöver – och då innefattar vad jag behöver till och med en liten vinst. Liknande ser det ut för december, januari, februari och mars. Jag har det alltså bra, ekonomiskt. Ändå finns den där rösten i huvudet som säger ”Det är bäst du jobbar på, man vet aldrig vad som händer framöver”. 

Jag bestämde mig. I morgon ska jag njuta. Det jag ska göra hinner jag göra på eftermiddagen. Idag – vilket är den morgondagen – såg jag ångan stiga över Kvarnsjön, sprang vilse bland små stugor på Ingarö, såg en hackspett som tittade på mig, njöt av tystnaden både omkring mig och i huvudet, pratade med hundägare och tanter, sprang en extrasväng bara för att njuta av den krispigt kalla luften lite till.

Det känns fortfarande ovant. Det där med att njuta var svårare än jag trodde, i alla fall på en vardag då min hjärna inte har gett tillåtelse åt mig att bara vila. Löpningen och skönheten i naturen hjälpte, den omslöt hjärnan med bomull. 

Jag tror jag ska passera den komfortzonen till att njuta på vardagen fler gånger. Jag verkar behöva öva.