Jag är lite sugen. Kanske. Eller ändå inte? På att springa sexdagars i Ungern igen. Det gjorde så jävla ont sist. Samtidigt har jag svårt att hitta maken till upplevelse. Den går på djupet, den där erfarenheten av att ta ut mig till det (nästan) yttersta och ligga där i en kvidande hög för att släpa resterna av mig själv i mål.

Varför längtar jag? Tja, det finns ingen utveckling utan smärta. Det låter så tråkigt att säga så, samtidigt tror jag det är sant. Visst utvecklas jag i myrsteg även utan smärta, men tittar jag tillbaka i mitt liv är de jättesteg i utveckling jag tagit alltid förenade med smärta. Skilsmässan 2003 tillexempel, gjorde fruktansvärt ont men ledde också till pånyttfödelse, till att jag blev en helt ny – och i min mening bättre, renare – version av mig själv. Bortslipad var stora delar av rädslan för att misslyckas och märkliga beteenden som följer med det – kvar var istället något mer äkta, en gladare människa med mer livslust och som följde sin egen väg.

Hur som helst, ska jag springa i sex dygn igen vill jag vara hel. Jag är hel, men vill ha de allra bästa förutsättningarna. Sedan mitt första sexdagarslopp i maj har jag haft en liten känning i höger knä ibland. Inte så konstigt, knäet var blått och svullet under loppet och jag fortsatte springa. Jag har tänkt länge att jag behöver styrketräna för att stärka musklerna kring knät, men även tänkt att det kanske är fel strategi. Därför anlitade jag Marcus Ljungqvist på Evorun. Han är doktor i evolutionär biologi, har förändrat sitt liv med löpning och är före detta elitidrottare i skidskytte.

Vi träffades på en blåsig och kall löpbana i Svedala där jag sprang omkring med och utan skor medan Marcus filmade och analyserade. Jag böjde min kropp hit och dit och tillslut kom svaren jag letade efter – för att få bättre löpekonomi bör jag korta löpsteget lite, både fram och bak, det vill säga sparka fram lite mindre med foten och dra upp den tidigare. Jag bör även tänka på att skjuta fram höften lite. Vad gäller rörligheten är jag stel i ländrygg och i baksida lår. Fixar jag till rörligheten i de delarna har jag bättre förutsättningar att klara nästa sexdagarslopp bättre. Jag fick även lära mig att pronation är bra och att löpskor ska sakna hälkappa och pronationsskydd för att få foten att fungera som den ska. 

Det var en väldigt annorlunda åtgärd motför att styrketräna musklerna kring knät. Nu återstår bara att jobba på rörligheten, löpsteget och höften. Jag behöver en motivationsfaktor för att göra sådan träning, det kommer tyvärr ett instinktivt motstånd när jag inte riktigt har någon anledning till att göra det. Jag kanske ska anmäla mig till 6-dagars i Ungern ändå? Men tanken tar emot till viss del, jag vet att det kommer göra ont. Jag behöver ta hand om tanken på smärtan, så jag inte blir paralyserad av rädsla för den när jag väl står på löpbanan.

Nåja, jag har bestämt mig för att bestämma mig efter den 15:e november. Då har jag möte om hur Bonnier vill samarbeta under våren med marknadsföringen av min bok om löpningen genom Iran. Jag har ingen aning hur mycket jobb det betyder ännu och jag vill gärna suga på den karamellen och njuta av det jobbet. Eller jag kanske skulle springa genom Eritrea istället för att göra ett 6-dagars? Eller genom Marocko? Det är bara fantasin som sätter begränsningen.