Tänk dig ett maratonlopp utan slut. Så beskrev en kund sin grupps arbetssituation. Jag hade just kommit hem från mitt sexdagarslopp i Ungern och det gick kalla kårar längs ryggraden när jag hörde formuleringen. Hur sjutton skulle jag springa för att klara att springa jämt? Vad skulle jag äta? Vilket tempo? Hur skulle jag hantera ett oändligt maraton mentalt? Sätta en massa delmål? Eller bara njuta av vägen? Ska jag göra något alltid behöver jag gilla det, annars kommer jag avlida av tristess.

Så vad blir viktigt? Jag tänkte på när jag och Carina sprang från Turkiet och snittade ett maraton per dag i 75 dagar i sträck. Kroppen hamnade i ett läge av perfekt balans mellan utmaning och återhämtning, utmaningen var den fysiska nötningen och återhämtningen var främst mat och sömn. Ändå, när vi kom hem, kraschade kropparna. Varken jag eller Carina klarade att springa längre än 10 kilometer den första tiden efter hemkomst. Det tog två månader att komma upp i volym igen.

Efter min löpning genom Iran, där jag sprang 32 kilometer per dag i 58 dagar i sträck, hände ingenting. Kroppen fungerade precis som vanligt, ingen kollaps inom synhåll. Så var det för att jag sprungit kortare per dag och kortare totaldistans som den höll, eller hade den vant sig? Jag tror ju att vi kan träna upp de flesta förmågor, även förmågan att springa långt många dagar i sträck.

Nu har det varit sommar. Jag har haft ledigt från den här bloggen och faktiskt ganska rejält ledigt från löpningen. Jag har varit ute och paddlat, det var en tid som var garanterat löpfri. Det känns lite konstigt för en löpare att inte springa, men stillheten på havet har en genuint äkta supporter i mig. Det finns faktiskt inget jag njuter mer utav än just paddling. Kanske är det för att det sker så sällan.

Tillbaka på jobbet igen funderar jag – hur ska jag hjälpa den där gruppen, vars jobb är som ett maraton utan slut? Vad blir viktigt? Jag funderar kring mål – behöver de flera delmål, så de får känna att de kommer någonstans? Och fira dem, så de får energi att springa vidare? Behöver de balans mellan utmaning och återhämtning? Utmaning har de säkert, det är därför de kommit till mig, men hur är det med återhämtningen? Vad betyder det för dem? Är förväntningen att de agerar som sprinters i sitt evighetsmaraton? Blir det i så fall ett gigantiskt intervallträningspass de kör?

Jag kom fram till att om jag skulle springa ett maraton utan slut, då är det väldigt viktigt att jag verkligen älskar att springa och njuter av vägen. Då kan det inte vara målet som är mödan värd, utan färden. Så kom jag på att det är ju livet jag snackar om, det är ett evighetsmaraton, med abrupt slut i döden.

Nu har jag just haft min intervallvila och känner hur det rycker i kroppen att starta upp nästa intervall och köra på för fullt med den, så kommer nästa vila till jul. Därefter sträcker sig nästa intervall fram till påsk och så kommer nästa – med stegring i slutet inför sommaren, då det återigen är dags att falla pladask ned först för att sedan återhämta mig. Men inom mig viskar sanningen jag finner under paddlingen och även under de långa löpningarna – det är när jag reser utan mål, när jag inte ska någonstans utan ser vart jag hamnar, när jag njuter av varje paddeltag, varje löpsteg, och ser vad som dyker upp längs vägen; det är då livet är som bäst.