Jag står utanför på gräsmattan och spanar in genom fönsterna. Där inne har havet av böljande vitt redan börjat hoppa och skumpa. Någon skjuter iväg glittrande konfetti som singlar ned på marken utanför. Jag undrar hur det känns att stå därinne. Förväntan? Pirr? Glädje? Nervositet? Jag vet inte. Jag tog aldrig studenten. Det svider till vid minnet. Jag tyckte jag var för dålig för att gå gymnasiet och utvisade mig själv. Jag gick folkhögskola istället, och jag är fullt övertygad om att det var det bästa för mig just då. Ändå finns där en sorg som svider till ibland.

Jag tänker på 24-timmarsloppet i Basel som jag bröt. Jag ville klara 200 kilometer, då var det kvalgränsen för att få springa VM. På elva och en halv timme hade jag kommit drygt 92 kilometer, det mesta av tiden i 32 graders värme. Jag förstod att jag inte skulle klara 200 kilometer och klev av, jag tänkte att då återhämtar jag mig snabbare och kan göra ett nytt försök tidigare. Men den logiska hjärnan lurade mig. Den hade inte tänkt på min känslomässiga del som sa att jag var värdelös, usel och aldrig ville tävla igen. Det ledde till att jag sprang Karlstad till Trondheim, min första långlöpning. Den gav mersmak, sedan kom löpningen och paddlingen från Turkiet och hem, och sedan Iranlöpningen. De löpningarna har verkligen ändrat mitt liv till det bättre. Utan fadäsen i Basel hade de kanske aldrig blivit av.

Nu står jag med plakatet i handen och jublar när jag ser min systerson. Idag är han framtidshopp, ljus, tron på framtiden, hela härliga livet som ligger framför och frihet. Jag vet att efter studenten väntar även arbetslöshet, livsval, längtan och förtvivlan, ska jag duga, klara mig själv, äntligen bli vuxen och få visa vad jag går för?  Livets berg och dalbana kan vara grym och även underbar. Ibland önskar jag att jag kunde tackla bort några av utmaningarna åt honom, som om jag skulle vara starkare än han är, eller att jag skulle leva hans liv. Men vad skulle hända om jag gjorde det? Han skulle inte få uppleva sin egen kapacitet, inte växa. Han skulle inte få lärdomarna och livsinriktningsändringarna som kommer av det som ibland är tufft. Det är något som jag verkligen inte önskar honom. Ibland svider livet, och behöver få göra det. Andra gånger är livet lent och mjukt, och då får det vara det.

Jag önskar det hade stått någon där och väntat på mig när jag smet ut bakvägen, och att den personen hade sagt ”Spring ditt eget lopp Kristina. Du tjänar ingenting på att jämföra dig med andra. Den bästa taktiken är alltid att bara tänka på dig och det lopp du vill springa och hålla dig till det. Det enda mål som spelar någon roll är ditt mål, den enda väg som är riktig är din väg.”

Jag kom aldrig i mål på gymnasiet. Det sved, och det gav det underbara liv jag har nu. Jag kom aldrig i mål i Basel heller, det sved också och gav mer än jag någonsin kunnat tro på. Jag undrar om jag någonsin kommer komma i mål på livet? Vad skulle det vara? Egentligen vet jag det redan. För mig är det att ständigt vara på väg. Jag är alltid framme, alltid på resa.

Till alla er som är framtidshoppen och ljuset vill jag säga – spring ditt eget lopp, lev ditt eget liv. Skulle det skita sig emellanåt så rätar du ut det, kanske blir det till och med bättre än du trott. Och till mig själv som är lite äldre vill jag säga – ut och spring med dig nu, och lev medan livet är fullt! Tids nog tar livet slut och jag tänker minsann inte bryta i förtid!

Det här loppet kommer jag fullfölja.