I min hjärna är det här loppet ett stort blurr. Jag kommer ihåg en del, men jag kommer inte ihåg fjärde och femte natten. Jag gissar att jag fortfarande jagar japanskan den femte natten. Eller så har jag gått förbi henne. Jag tar henne i alla fall, jag är på tredje plats och ägnar nu min kraft till att lägga så mycket avstånd mellan henne och mig som jag kan. Jag vill ha marginal att kunna sova och att kunna gå på toa. Något som verkligen imponerat på mig under det här loppet är min mage. Normalt har jag stora problem med att kunna hålla mig, men nu känner jag mig kissnödig, går in på toan och gör båda behoven rejält och kontrollerat. Jag förvånas och blir glad varje gång. Lösningen är – ät laktosfritt. Att kunna springa utan att skita på mig är verkligen en seger för mig, som kan leda till bättre resultat på många tävlingar.

Jag minns också värmen, men inte exakt vilken dag det var. Jag sprang, men borde inte ha gjort det. Det var varmt dagen då jag tappade humöret, knät krånglade och jag klev av. Den dagen borde jag ha vilat istället under de varmaste timmarna, springa då bidrog nog till att jag tappade mentalt. Det var varmt en annan dag också, då åt jag glass och körde huvudet i iskallt vatten i ett handfat. Blött hår som ligger och svalkar är underbart.

Jag vet att jag sover några timmar den femte natten, vaknar till väckarklockan, äter frukost och ger mig ut. Idag känns det lätt. Det är sista dagen, bara 32 timmar kvar. Jag undrar stilla vad det är för dårskap till tävling där det känns som att upploppet startar 32 timmar innan slutet.  Jag springer lätt i början, sedan segnar jag mer och mer. Jag ligger trea och har alldeles för långt upp till tvåan och ettan för att hinna ikapp dem. Fyran och femman har ingen chans att komma ikapp mig heller om jag bara fortsätter röra på mig. Det svenska rekordet ligger inom räckhåll, visst är det långt kvar men det är bara fortsätta. Jag springer på raksträckorna, går i kurvorna. Dagen passerar, kvällen skymmer. Mitt högerben ser ut som en ballong ovanför knäskyddet, jag ser att hälsenorna och fötterna är svullna. Blåsorna har jag slutat känna sedan länge tillbaka och smärtan i fötterna är mindre när jag rör på mig än när jag är stilla, lika bra att fortsätta. När mörkret faller tänder arrangören värmeljus längs delar av banan och delar ut kritor till supportrarna. Carina får en gul och en blå, Finland får en vit och en blå. Allt är uttänkt i minsta detalj, de visar så mycket omsorg. Maten är alltid fräsch och fin det finns massörer och läkare dygnet runt, folk pratar inte mycket engelska men det går inte att ta miste på hjärtligheten. Zoltan, som supportar varje natt, kalla jag för ”Hojda, hojda”, han hejar på mig varenda gång jag passerar under de sex dygnen.

Jag har 20 kilometer kvar till 600 kilometer. Jag är trött och benen svider. Jag biter ihop, springer raksträckan, går i kurvan, lyssnar på 80-talshårdrock för att få energi. Det går inte fort nu. Kilometrarna släpar sig fram. När en löpare passerar ett jämnt hundratal får den ta en pinne med en flagga på där det står hur långt den har kommit. Under ärevarvet jublar och applåderar de andra löparna åt den. Jag tänker på hur det kommer kännas att springa där med 600-kilometersflaggan och springer på raksträckorna går i kurvorna. Jag andas mig genom smärtan, det är okej att det gör ont, det är ingen farlig smärta. Den kommer gå över när jag vilat några dygn. Vid varvningen sitter magneter med texten ”144 timmar av acceptans”. Jag övar på att acceptera smärtan. Kroppen blir tröttare och tröttare, ”bit ihop nu, snart når du 600” tänker jag.

Undret sker tillslut. Jag plockar pinnen med 600-skylten och viftar med den. Det är kolmörkt, ingen jublar vid målgångsbågen. Det är ingen där. Jag går förbi ”Hojda, hojda” och han jublar och applåderar. Ett trött litet leende sprider sig över mina läppar. Jag stapplar in i tältet där tavlan visar att det stämmer, jag passerar verkligen 600 kilometer det här varvet. Jag stapplar vidare, böjer mig ner och rör vid 600-skylten när jag passerar den. Inga löpare jublar, det är knappt någon på banan. Nu banne mig vill jag fira! Jag kliver mödosamt uppför de tre trappstegen till vår stuga, där inne fryser Johan under sovsäck och täcke medan han äter. Ögonen hänger som på en ledsen bulldog. Jag sjunker ned bredvid honom, rör vid hans fot, jag vet att det är jätteskönt med beröring när fötterna ömmar.  Jag viftar matt med flagga, Johan ser på mig, ljus kommer in i hans ögon och han brister ut i ”Jag älskar dig, Kristina!” Jag kan minnas fel, men något gott var det han sa. För ett ögonblick finns en connection där, en connection som bara kan finnas mellan två urtrötta, totalt nakna själar. Jag reser mig upp med möda, Carina kramar om mig, ”Du är så jävla bra!” och så går jag ut igen. Det är 47 kilometer kvar till det svenska rekordet.

Jag bestämmer mig för att inte springa mer. Jag har gott om tid på mig. All motivation är som bortblåst. Jag kommer ta rekordet, jag kommer ha min tredjeplats. Det handlar bara om att harva på genom natten. Modet försvinner, kraften försvinner. Det tar mig 18 minuter att göra ett varv på 926 meter. Jag vet att jag behöver fortsätta, nu har jag kämpat så länge, det är bara sista biten kvar. Jag går och går, försöker pumpa mig med hårdrock, glädja mig med schlager men inget fungerar. I min målbildsträning har jag sett mig själv springa – SPRINGA- stolt och glad med svenska flaggan fladdrande bakom huvudet när jag satt rekordet. Folk skulle applådera, jag skulle lysa av glädje, människor skulle klappa om mig och jag skulle ge glädjekramar tillbaka, sedan skulle jag äta något och så ut och springa med förnyad kraft igen.

Det grå liket som stapplar fram över banan har inget med den målbilden att göra. Ensam kämpar jag på, jag är inne i en bubbla, det gör ont överallt. Jag befinner mig mitt i mänsklighetens ömkligaste ynklighet, jag har inte ens viljan att bli glad igen, jag vill bara rulla mig i min egen ömklighet. Jag tänker på Anders Ekstrand, idrottspsykologen som sa till landslagsgruppen i ultralöpning att ”Ni verkar alla längta till punkten där ni är vid ert yttersta, samtidigt verkar ingen av er vilja vara där när ni kommer dit”. ”Acceptera att det är där du är nu” tänker jag. En glimt inom mig tänker ”Det här är intressant” och jag tar fram mobilen och filmar den ömkliga varelsen som är jag. Jag fascineras av att det finns något i denna kropp som gör att fötterna ändå fortfarande tar sig vidare.

Varven är oändliga. Jag går och går. När jag råkar se att det är fyra varv kvar till rekordet och inte fem som jag trodde, gråter jag av den enorma lättnaden. Solen är på väg upp den sista morgonen, några moln färgas gyllene av strålarna. Jag vankar och går. När det är dags för varvet där jag passerar rekordet klättrat jag mödosamt uppför trappen till stugan, sliter loss silvertejpen som håller en liten vimpel med en svensk flagga. Jag viftar med den där jag går ensam, försöker vara glad, passerar målgångsbågen, får några hurrarop från funktionärerna och linkar fram till skylten för det svenska rekordet. Ingen är där. Jag står och väntar. Någon måste komma snart, så jag kan få en bild. Janne och Christer dyker upp, jag skiter i att de är med i en löptävling, jag stoppar dem och ber dem ta bilder på mig med den lilla flaggan. De gör det, gratulerar och springer sedan iväg. Benen skriker när jag böjer mig ned för att plantera flaggan vid skylten för att markera att jag tagit rekordet. När jag ställer mig upp igen är det sex och en halv timme kvar till slutsignalen.