Jag springer i helvetesringen. Drygt två dygn har passerat. Jag begriper inte hur jag ska klara att springa här i fyra dygn till. Jag tittar ner på mitt knä. Massören upptäckte att det var lite svullet redan för ett dygn sedan. Jag tittar till igen. Knäet är blåfärgat och stort. Något blöder där inne. Något är trasigt. Oro blandar sig med lättnad. Jag kanske slipper från den här helvetesloopen?

Jag är i Ungern och springer årets utmaning, sexdagarsloppet jag tränat för. Vi är ungefär 75 löpare från 24 olika länder som deltar. Loppet går på en 926 meter lång bana på en campingplats. Jag, Johan Steene, Jan-Erik Ramström och Carina Borén bor i samma stuga, alla stugor ligger precis bredvid asfaltsbanan som vi snurrar runt på, dygn efter dygn. Carina supportar, Johan, Janne och jag springer. Johan började med en lätt förkylning, Janne med en ond fot och jag hade en förkylning som precis var på väg bort.

När jag passerar Carina säger jag att jag går till läkaren nästa varv, hon följer med. Jag har ingen lust att ha henne med, jag vill bara hitta en orsak att sluta loppet. ”Prepatellar Bursitis” säger läkaren, Carina googlar att det är en slemsäck som är irriterad. Först säger läkaren att jag ska ligga med is på knät ett dygn. ”Ett dygn, det går inte! Då fixar jag inte målet jag satt för mig själv” tänker jag. Sedan säger han att jag kan fortsätta springa, det är inte farligt, kom tillbaka om tre timmar får vi se hur det ser ut. Carina hör allt. Besvikelsen fyller bröstet. ”Hör du, du kan fortsätta” säger Carina uppfodrande och tittar på mig. Jag har ingen lust. Jag vill bara bort. Få slut på spjuten som skjuter smärta i fot-och knäleder så fort jag är stilla, slippa ryckningarna av smärta de få timmarna jag försöker sova. Jag linkar ut i spåret och fortsätter missmodigt. Tre timmar ska jag i alla fall klara, sen får jag sluta.

Det skymmer och jag springer på, tittar på knäet då och då. Gör jag något dumt? Går det sönder mer och mer? Men en slemsäck kan väl inte vara farlig? När kvällen skymmer går jag in till läkaren igen, han säger återigen att jag kan fortsätta och hjärtat sjunker än djupare i bröstet. Jag har sprungit som en Gud hittills, jag har legat på plan och före plan, jag har lett hela tävlingen och allt har gått mycket bättre än väntat. Nu kämpar jag för att nå kvällens distans, jag ska upp i 345 kilometer innan jag går och lägger mig. Då är jag precis på planen, vilket betyder att jag sackat.

I tankarna bråkar jag med mig själv. ”Det är bara du som bestämt dig för att du ska göra det här, Kristina. Det är bara du som bestämmer om du vill sluta. Måste du ha ett trasigt knä att skylla på? Ska du springa sönder din kropp innan du ger dig själv tillåtelse att sluta? Herregud, vad tar du för ansvar för ditt liv? Vad är det i dig som säger att det är så fruktansvärt skamligt att sluta av egen vilja att du hellre har ett trasigt knä än att erkänna att du inte klarar den utmaning du själv utsatt dig för?"

Carina går bredvid, försöker få mig på bättre humör och berättar efteråt att det var otäckt att inte kunna få kontakt med mig. Janne kommer och lägger en arm om mig och säger något om att jag måste förstå att tävlingen inte är slut efter halva loppet. Smockan hänger i luften, jag är inte betjänt av mer tvång. Jag vill ut ur den här helvetesringen. Jag vill inte mer. Tävlingen är över för min del, respektera det!

När jag nått 345 kilometer kastar jag in handduken. Tar två smärtstillande, äter, duschar och lägger mig i sängen. Smärtan skjuter fyrverkerier inifrån skelettet och ut mot vadmusklerna. ”När ska du upp imorgon?” frågar Carina. ”Jag skiter i att ställa väckaren, jag sover tills jag vaknar” säger jag och vänder ryggen åt henne.

På morgonen hör jag Carina snusa bredvid. Hon är trött, hon har inte sovit mycket heller. Jag kliver upp, kan ändå inte sova och går ut och ger Johan och Janne frukost så Carina får sova längre. Jag är ute ur tävlingen, nu är vi två som supportar. Carina vaknar så småningom, jag går och lägger mig igen. Jag vill inte se eländet ute på banan. Jag vill vila.