Måndag morgon svider det längs bak i halsen. På kvällen dunkar huvudet och svedan har spridit sig till hela halsregionen. Tisdag vankar jag omkring med värkande bomull som fyllt hela huvudet och har svårt att svälja. Onsdag snyter jag gult slem. Vill min kropp verkligen springa? Jag har haft lite ågren för att utsätta den för något så tufft som att springa i sex dygn.  Jag har inte velat fråga om den vill, rädd för svaret. Jag har haft dåligt samvete, jag älskar min kropp. Det är den mest fantastiska skapelse som finns, den har supportat mig hela livet och tagit mig igenom alla möjliga äventyr. Trofast har den stått pall oavsett vad jag utsatt den för, ska jag då utsätta min vän en gång till?

Medan det gula slemmet övergår till mer genomskinligt får jag ett mail från Niclas. Han skriver ”Tänk så här; oftast vill knoppen mer än kroppen. Just nu har din kropp överröstat knoppen för att den ska få den vila den behöver inför din utmaning. Den gör sig redo inför loppet.” Något löser sig inom mig. Vilken strålande idé! Så otroligt rätt Niclas tänker! Det gryr ett hopp inom mig, samtidigt är jag fortfarande rädd att jag bara lurar mig själv att tro på det jag vill tro på.   

Jag går på kontroll hos Martin Holst Johannessen, naprapat på Access Rehab. Jag vill kolla om allt är som det ska med min kropp och lösa upp eventuella problem. Martin har haft koll på mig i många år. Hans händer flyger vant över min kropp, letar efter möjliga spänningar och problem områden.  Han trycker in en armbåge högt uppe på höger sida på rumpan. Det går ett nät av elektriska smärttrådar genom muskeln. ”Här har du en spänd muskel. Det är inget farligt, jag sätter i några nålar och löser upp spänningen”. Jag vrider mig när han träffar precis i smärtcentrum och sedan kopplar på ström som gör att muskeln masseras inifrån. Jag vet att det gör gott, även om det gör ont just nu. ”Kroppen din är i utmärkt skick, som vanligt. Det du ska tänka på är att vila ordentligt efter loppet. Jag ser att du har tappat en del vikt. Har du tappat muskler när du tappat vikt blir belastningen på skelettet större. Därför ska du vara extra noga med att vila.” säger Martin.

Jag suger i mig att kroppen mår bra. Hoppet fortsätter gro, trots torrhostan och att jag numer snyter en blodblandad sörja. Det är ingen allvarlig förkylning, jag vet att den kommer vara över innan jag startar på torsdag nästa vecka. Innan mitt 48-timmars världsrekord blev jag också förkyld. Är det en del av kroppens sätt att förbereda sig?

Jag äter lunch med Johanna. Hon har doktorerat i medicin och jobbat inom läkemedelsbranschen i flera år. ”Efter en förkylning är ditt immunförsvar starkare” säger hon. Hoppet växer ytterligare. Är min kropp verkligen en smart liten rackare? Jag har alltid hävdat att min kropp är smartare än mig själv. Varför skulle jag tvivla nu? Den mobiliserar för att vara extra stark till när jag ska springa! Jag lägger mig i soffan på kvällen och frågar inåt ”Vill du springa?” Det glimrar av hundratals stjärnor i kroppen till svar. Ett leende sprider sig över mina läppar. Huvudet och kroppen i samklang. Båda vill springa! Jag packar mina saker i förtröstan medan jag snorar. Förkylningen kommer vara över snart, det känner jag. Jag har inte sprungit en enda kilometer den här veckan, det har gett utrymme till att bli av med en hel del jobb som legat på hög. Nu ska jag fortsätta vila till starten går.

Dagen innan vi åker till Ungern ska jag vara med på SVT Gokväll. Du ser mig i TV-rutan den andra maj.

Carina kommer uppdatera marathon.se med hur det går för mig, Johan Steene och Jan-Erik Ramström. Följ oss här och håll gärna tummarna för oss alla! Om än jag känner mig redo är det väldigt mycket som händer under sex dygns löpning. 

*Bild: Allt är packat, även Carina!