Jag springer längs havsviken där jag sprungit så många gånger förr. Det vrider om i magen, jag beger mig upp i backen bland torra fjolårslöv och sätter mig på huk. Det som kommer ut är något som mest luktar illaluktande, giftig senap. Jag springer vidare medan jag trycker ner spykänslorna. Har jag ätit något dåligt eller är jag bara trött? Det fungerar inte att springa, jag tar bussen hem.

Den förväntade spralligheten har inte kommit. Normalt brukar jag bli pirrig och spattig rätt snabbt efter jag dragit ned på träningsdosen, men den känslan har inte kommit än. Jag bestämmer mig för att ta det lugnt. Jag hade planerat att springa 12 mil den här veckan, det får bli vad det blir istället.

Torsdag håller jag föredrag, fredag vaknar jag ensam i en hotellsäng, sjunger ”Ja må hon leva” för mig själv och öppnar det röda paketet med hjärtan på som kom på posten från syrran. Det är Åsne Seierstads ”En av oss” som handlar om Anders Behring Breivik. Jag läser och sugs direkt in i bokens virvlar och märker att jag läser annorlunda; jag lägger märke till hur hon blandar gestaltning och berättande, och hur hon gestaltar även i dåtid. Det hade jag aldrig tänkt på att man kan göra. Med ens ser jag annorlunda på mina egna texter. Jag har en del att lära som författare. Hemma i Stockholm igen sätter jag mig på Ritorno, caféet som nu och för evigt kommer vara förknippat med mitt och Desidrées skrivande av boken om Iranlöpningen.  Jag finner frid där och bestämmer mig för att idag är min födelsedag, idag ska jag bara göra det jag vill göra och det är att skriva. En röst i mitt bakhuvud säger ”Du kan alltid göra det du vill göra, utan att det är din födelsedag”. Men min slavdrivare till chef pushar mig vidare.

Lördag tar jag ledigt. Jag minns inte när jag sist struntade i att jobba en hel dag. Vardag och helg, inget har varit skillnad. Jag har jobbat. Men idag stiger jag upp, äter en lugn frukost, åker in till stan, springer en bit och tillbringar sedan dagen ute i Täby. Täby Extreme Challenge går av stapeln och drygt 100 löpare springer 100 miles genom skogen, ytterligare några till springer 50 miles och sju personer ställer sig på startlinjen för att tillryggalägga 200 miles, en sträcka på 322 kilometer. Jag kommer dit när Martin Scharp sprungit 230 kilometer. Jag frågar om han vill ha sällskap och han lyser upp i ett litet leende. I två varv springer vi tillsammans, Martins steg är lätt och han är pigg, trots att han varit igång i över 30 timmar. Jag beundrar hans förmåga att verkligen somna under sina power naps på tre minuter och sedan stiga upp direkt och fortsätta när jag väcker honom. Jag springer cirka 35 kilometer och är nöjd med att jag inte är ett dugg påverkad av det. Martin är den ende som tar sig i mål på sin gigantiska utmaning.

Morgonen efter vaknar jag tjugo minuter i nio. Det händer extremt sällan jag sover till halv åtta. Fastän jag sovit så länge vill kroppen sova mer, men slavdrivaren inom mig skriker att det är dags att jobba, fruktansvärt att halva dagen gått innan jag pallrat mig upp ur sängen.

Jag är inte tillfreds. Jag borde vara pigg men det är jag inte. Jag förstår att jag jobbar för mycket. Jag vet att mental belastning inför ett lopp kan sabba hela loppet. Jag behöver släppa taget, vila, och jag har ingen aning hur det ska gå till. Jag vet att det brukar komma, när belastningen är alltför stor. Men än har jag inte kraschat, jag skulle behöva det.  Hoppas kraschen kommer snart, eller att jag kan släppa greppet på annat sätt. Det är bara en och en halv vecka kvar innan vi ska åka till Ungern.   

Jag kan absolut inte rekommendera mig själv som arbetsgivare.