Det är alltid rätt tid att göra det som är gott
Jag springer genom ett morgontyst Stockholm, dagen efter att en man mejat ned och dödat människor på Drottninggatan. Det är mitt första femmilapass, jag ska göra ett varje dag, fem dagar i rad. Det är uppladdningen inför 6-dagarsloppet i Ungern. De få människor jag möter hälsar jag med "God Morgon", i betydelsen "Jag är glad du är vid liv". Människor ler mer idag, ögon möts, och känslan är att många kramar om varandra och kanske någon extra nattgäst som inte kunde ta sig hem, där inne i husen.
För tre veckor sedan skrev jag att det fanns saker det var värt att offra träningen för. Den gången var jag på intervju hos The Guardian i London, men talade aldrig om det. Jag var jetlagad från USA, tyckte att tungan häftade mot gommen och att orden kom ut i helt fel ordning och stötvis. Jag tänkte att materialet de fick ihop var för dåligt för att någonsin bli något. Samtidigt fanns det en liten tröstande ängel som sa ”du behöver bara ha sagt några få bra saker för att de ska få ihop bra material”. Videon de skapade är 2 minuter lång.
När videon släpptes i tisdags kändes det som att bli sugen upp av en tromb, inblåst i en jättelik torktumlare och sedan körd runt där tills håret stod rakt ut av elektricitet och alla kläder krympt. Mamma Mia! På ett dygn sågs videon av över två miljoner människor, efter två dygn var den uppe i drygt fyra miljoner. Förfrågningar och hyllningar sprutade in via mail, messenger och instagram. Jag hade noll koll på vad jag svarat på och inte. Nu har jag blivit intervjuad av Turkiets motsvarighet till TT, är inbokad för en bulgarisk Tv-intervju, har en intervju med Der Spiegel på gång och även med tidningar från Portugal, Tjeckien, Indien, England, och Sverige så klart och poddar i USA och Canada. Det är otroligt det som händer, och svårt att förstå. Jag ville påverka världen och det gör jag. Nu fortsätter jag det jobbet. Medan lastbilen körde in i Åhléns och ryktena florerade om skottlossning vid Fridhemsplan satt jag på café Ritorno, mitt emellan. Jag funderade på att gå ut för att se om jag kunde göra något, insåg att området förmodligen skulle vara avstängt, så jag satt kvar. Jag skrev. På budskapet om kärleken som uppstår när människor möts. Boken om Iranlöpningen tar form, under nästa vecka ska vi skriva så intensivt vi kan. Hur jag ska få ihop det med fem mil löpning per dag och en bunt intervjuer, det vet jag inte, men det ordnar sig, som Farmor sa.
En kväll var jag på Mandel Showroom, en mässa inom Outdoorbranschen. Många gratulerade till uppmärksamheten och ja, det är superkul. Jag vill ut med det budskap som löpningen genom Iran skapat och jag är jätteglad för det. Samtidigt kände jag mig som att jag skulle behövt en bysthållare till påsarna under ögonen. När jag så småningom bytt om till löparkläder för att springa hemåt, passerade jag en ung kvinna, Marie, i korridoren.”Åh, det är du!" Hon sken upp och såg glad ut. "Jag måste bara få säga hej. Jag såg din video och jag är SÅ inspirerad”. Jag stannade upp, kände hur något stannade i mig. Det var tillvaron. ”Vad är det som gör dig inspirerad?” undrade jag. ”Jag vill följa min dröm, och nu har jag tagit ledigt ett år för att göra det. Jag vet bara inte vad min dröm är.” svarade Marie och fortsatte ”Nu är jag rädd.” ”Rädd är en bra start” svarade jag ”du behöver vara rädd för att kunna vara modig. Jag tänker på när jag satt och grät där i början av filmen, jag behöver vara sårbar…” ”…för att vara stark” fyllde Marie i. Sen tittade hon på armen och log när hon såg att hon hade gåshud.
Det var två själar i samklang. På löpturen hem insåg jag att jag inte kunde tillföra henne någonting. Allt hon har, allt hon behöver, finns redan där inuti. Jag råkar bara röra vid det som redan finns, och det är det som ger inspiration. "I believe that inside each of us, there is the seed of both good and evil." skrev Mansour i brevet jag fick på den fest där han bjöd in alla familjer jag fick bo hos, medan jag sprang genom Iran.
Nu - och alltid - är rätt tid att röra vid det goda i andra människor, genom att själv göra gott. Det visade tusentals stockholmare igår. De goda handlingarna är alltid mångfallt större och fler än de onda.