Förra veckan skrev jag att det var dags att börja den mentala träningen inför mitt 6-dagarslopp – strax efter kom den som ett brev på posten – bansträckningen, med bilder och allt! Perfekt!

En stor del av den mentala träningen för mig är att visualisera och gå igenom hela loppet. För att det ska bli bra behöver jag veta hur det ser ut. Nu kan jag till och med zooma in banan med Google Earth och vandra på banan innan jag ens kommit dit.

Ett mentalt träningspass börjar alltid med en djupavslappning. Jag brukar använda kropsscanningsmeditationer, som är lätta att hitta på nätet. De finns i alla möjliga längder, från några minuter till timmar. Jag brukar använda den här, den tar tio minuter.

När kroppen är fullständigt avslappnad kommer jag ihåg ett gammalt minne, ett där jag verkligen lyckades. Jag använder minnet av de sista minuterna på löpbandet, när jag satte mitt 12-timmars världsrekord. Jag låter den jublande, euforiska känslan sprida sig i kroppen så att den verkligen är där. Jag ser och upplever förloppet som att jag vore där igen.

När kroppen är djupt avslappnad, samtidigt euforiskt lycklig och fullständigt fokuserad, spelar jag upp det nya förloppet i hjärnan. Jag kommer till campingplatsen, jag gör iordning allt kvällen innan tävlingen. Jag sover, vaknar, äter frukost, lunch, tar på mig tävlingskläder, ser alla människor runt omkring, hör starten och börjar springa. Sedan ser jag framför mig hur jag passerar mellan campingstugorna, vinkar till Carina, pratar med andra löpare, passerar varvningen om och om igen. Jag ser hur dag blir till kväll, jag äter middag gåendes, jag fortsätter springa. Strax efter maten som serveras vid midnatt tar jag en dusch, kryper ner och sover några timmar, jag vaknar vid fyra, tar med mig ut något varmt att dricka – jag funderar på välling, ska testa det – och går första varvet. Sedan springer jag på. Vid sex –tiden på morgonen äter jag frukost, solen stiger och det blir ljusare. Jag springer på fram till lunch och så repeterar jag det hela, dygn för dygn. Visualiseringen slutar med att jag, Janne, Carina och Pernilla ligger i en varm bassäng på det Spahotel i Budapest vi bokat dagen efter tävlingen. Vi jublar åt framgången i loppet medan kroppen smeks och får lindring av det varma vattnet. Jag äter en budapestbakelse för varje tiotal mil jag klarat. Jag ser Fredrik komma fredag kväll, han är strålande glad och gratulerar till att loppet gått så bra. Sen linkar jag omkring och är lycklig på Budapests gator hela helgen.

Förutom mental träning behöver jag också en plan. Jag vill att varje dag ska följa samma mönster. Min hjärna kommer inte fungera bra under loppet, planen behöver vara enkelt. Jag vill ticka som en klocka, inte tänka.  Carina får vara min hjärna. Min tanke är att springa 30 minuter, därefter gå ett varv (en kilometer), sedan repetera. Jag ska skaffa en stor klocka så jag kan hålla takten. Under gångvarvet äter jag något litet. Det blir ett sätt att aldrig tänka längre än en halvtimme. Det är lagad mat klockan 6, 12, 18 och 24. Då tänker jag äta medan jag går två varv. Efter maten kl 24 tar jag en dusch och sover några timmar, för att stiga upp strax innan 04:00 och fortsätta. Baserat på Johnny och Lenas resultat i Grekland räknar jag med att hastigheten kommer avta från dygn ett till dygn två och från dygn två till dygn tre, och sedan stabiliseras. Dygn sex sprang de båda längre än tidigare dygn – det ser ut som vanligt, oavsett hur länge folk har sprungit spurtar de i slutet.

Carina kommer ha en lista med olika människors resultat och olika rekord för att kunna rapportera om jag är på väg mot att klara någon speciell distans. Delmål är en bra morot för att skapa driv framåt. Hon får räkna på hur långt jag kommit och hur långt jag kan nå.

Det känns bra och stabilt att ha en plan. Sen vet jag också att det finns en sannolikhet att det inte blir som jag planerat. Då blir det upp till Carina att ändra planen, t ex att flytta sovpausen till dagen om det är jättevarmt, eller att säga ”Nu bryter vi i två timmar, du är för ineffektiv, du skulle vinna på att sova”. Det känns fantastiskt att ha en egen slavdrivare och supporter! Jag har redan sagt att jag förmodligen kommer vara arg på henne under tävlingen och älska henne efteråt. Hon vet det redan, hon är van med mig.

Återstår att fila än mer på dygnsplanen och att komma på vad jag ska äta! Jag vill ha många goda matbitar att se fram emot!