På stumma ben över Gran Canaria
Han har sprungit tvärs över Sverige, rakt över alperna och i helgen skulle Robert Rundqvist korsa Gran Canaria. Men loppet Transgrancanaria på semesterön visade sig vara allt annat än någon lätt resa.
– Jag tar med mig att jag sprang 91 km och mer än 6000 höjdmeter på mindre än ett dygn, summerar Robert i sin blogg där han berättar om hur det hela tog slut och han fick "sätta sig på skambussen och vänta på hemtransport".
Ni som följt Robert Rundqvists blogg på Marathon.se under åren har fått hänga med på många spännande äventyr. Ett projekt var att på egen hand springa tvärs över Sverige från Västervik och hem till Kungsbacka. Ett annat var triathlonloppet från ön Nidingen på västkusten till Rålambshovsparken i Stockholm.
2017 års första mål var det tuffa loppet Transgrancanaria, ett lopp med flera distanser, och där Robert förstås valde den 125 kilometer långa banan tvärs över ön. 900 löpare på startlinjen mitt i natten.
– Den första stigningen är annars ganska händelsefattig; det går avsiktligt riktigt lugnt uppför på fin stig. Klätterhastigheten ligger på 10-12 meter per minut vilket känns lätt. Det är aningen stressande med folk som skiftar tempo och inte kan hålla farten halvvägs upp, det leder till en del omkörningar och småproppar. Jag tar det piano och passerar när det funkar utan att behöva göra ryck, lite mentalt påfrestande men går ändå bra.
– Första kontrollen vid Tamadaba efter knappa milen av nästintill konstant stigning passeras med god marginal till min snabbaste tidplan, det är dock svårt att räkna riktigt bra på uppsstignings- och nedstigningstider så det är ändå ok givet att det känns såpass lätt. God stämning och vettigt utbud i kontrollerna, bra - det är viktigt att ha något att se fram emot längs vägen och kontrollstationerna är naturliga hållpunkter som dyker upp med ett par timmars mellanrum.
– Från Tamadaba går det nedför, bitvis ganska brant, bland annat en passage på några meter med stöd av ett rep - vilket leder till tvärstopp i den långa kön. Fördelen är möjligen att fältet luckras upp lite efter att vi passerat. Jag upptäcker redan här att jag har ett problem som kan bli ganska allvarligt; jag har inte räknat med att stigarna här uppe skulle vara såpass hala. Det ligger en lätt dimma över bergen och marken är omväxlande våt och fuktig. Att det är lite kletig lera på platten eller i motluten är inte ett stort bekymmer men i nedförsbackarna blir det såphalt och jag får dåligt till inget fäste - det är bara flitigt jobb med stavarna som ger mig möjlighet att hålla rimligt tempo nedför. Försöker trippa lätt och spara låren så gott det går, men det är rejält branta nedförslöpor på sina håll.
Robert berättar målande i sin blogg om den fortsatta löpningen över de skarpskurna vulkanbergen – och om hur hopplösheten infinner sig när benen vill vila. Brutet lopp DNF, did not finish, i resultatlistan hjäler dock bara till att väcka revanschlustan:
–Gör om och gör bättre eller acceptera läget är egentligen de enda två valen som finns - så nästa år kommer jag tillbaka, med bättre skoval och bättre vätske-/näringsstrategi. Men framförallt med många fler överlånga långpass och långa backpass i kroppen.
