Jag står inför en nästan 400-hövdad publik på min gamla gymnasieskola. De har beställt ett annorlunda föredrag – om resan från avhoppad gymnasieelev till egenföretagare. För att kunna göra föredraget autentiskt har jag kommit ihåg känslorna jag hade på gymnasiet – de av mindrevärde, av oduglighet.

”Vad gör jag här?” klagar jag från scenen. ”På högstadiet var jag i alla fall bäst i klassen. Här är det många som är duktigare än mig. Jag är usel. Och kolla tjejen där borta, hon är snygg och populär. Runt henne står killar och skrattar. Alla vill vara med henne” säger jag med längtan i ögonen. Jag vill vara som henne. ”Men ingen vill vara med mig.”

Föredraget vänder naturligtvis och slutar i dur. Jag vill visa att även den som känner sig liten, fel och menlös kan i slutändan känna sig fantastisk, unik, kapabel, vacker, stor och stark. Så stor och stark att den till och med i dagsläget lever på att vara just jag. Jag ser rörelse i ungdomarnas ögon, jag får höra omdömet ”skitbra!!!”

Dagen efter springer jag med Erika. Det var hon som beställde föredraget. Vi gick i parallellklass i grundskolan. Vi spelade i samma fotbollslag, hon var också duktig i skolan. Ungefär där slutade likheterna. Hon var skolans snyggaste tjej, populär så in i bängen, och populariteteten höll i sig ända in på gymnasiet. I Piteå samlades alla elever i samma gymnasieskola, det fanns inget fritt val på den tiden. Det ledde till att alla i min åldersgrupp visste vem som var populär och vem som inte var det. Jag stod inte ut med att känna mig dålig, tråkig, så menlös att det var svårt att se skillnad på väggen och mig. Jag hoppade av.

”Men hur var det för dig att gå gymnasiet? Du var ju så populär. Hur såg livet ut från den sidan?"

”Vet du, det var jättejobbigt. Jag var så rädd för att vara fel, jag var så noga med att passa in. Allt skulle se så bra ut. Det var skittufft.”

”Va? Du?” Tankarna snurrar. Tycker Erika, som hade allt, att det var jobbigt också? Finns det då någon som var lycklig på den tiden? Jag tänker på läraren som sa ”Det är mycket större press idag. På vår tid skulle du vara duktig och se bra ut, men nu ska ungdomar vara så mycket mer. De ska ha bra betyg, de ska vara vältränade, dessutom ska de vara perfekta på alla sociala medier, lyckade, sociala och snygga. De ska alltid spegla bilden av lycka.”

Vi halkar vidare tillsammans på isiga skogsvägar, pratar löpning, träning och allt. Som vuxna är vi lika, jag älskar att känna kontakten som skapas. Vi har både lika och olika bakgrund, samtidigt är vi lika – vi är människor, vi är löpare. I det förenas vi.

I ultralöpningen har jag lärt mig skilja på konstruktiva och destruktiva tankar. Konstruktiva är de som för framåt, mot målet, destruktiva är de som leder bort från målet. Det är det jag tycker är så enormt intressant med tidslopp. Jag befinner mig på en monoton bana, ska springa hundratals varv, med mina tankar som ständigt sällskap. Tankar som ”Nu är jag trött, nu orkar jag inte längre” är självklart destruktiva. Kroppen orkar alltid längre än jag tror. Tankar som ”Vet du Kristina, nu har du sprungit i 17 timmar och du springer än! Fantastiskt vad bra du är!”, de är konstruktiva och för framåt. Ultralöpningen handlar om att välja vilken tanke jag lyssnar på, och när jag valt den konstruktiva tusentals gånger blir det tillslut ett automatiserat val. Jag tänker positivt, helt enkelt. Det påverkar hela mig, hur jag lever mitt liv. Allt är möjligt – det handlar bara om vad jag vill göra och hur jag tar mig dit. Dessutom får jag känslan – jag är kapabel, jag kan!

Det är en grundläggande livskunskap. En sådan jag önskar jag hade fått med mig ifrån gymnasiet. Då hade jag varit väl rustad för de utmaningar livet bjuder på.

Kanske dags att införa ultralöpning på skolschemat?