Är det lite kraxigt i halsen? Svider det inte lite av huvudvärk? Jag tar på mig löparskorna och springer långsamt från Kista till Liljeholmen. Det känns bra i benen, jag är glad. Kanske är jag inte förkyld ändå?

Näsat dag kommer svaret med hastigt rinnande näsa, kraftiga nysningar och en huvudvärk from hell. Jag ställer in all löpning, all styrketräning också. Inte värt risken att träna nu. Jag kan tycka det är skönt med sådana veckor – det blir så mycket tid över till annat. Att inte träna frigör massor med tid, och jag vet att om jag aldrig tränade skulle jag inte må bra.

Lördag morgon 04:30 var jag inne på Salming Concept Store. Klockan 05:00 räknade huvuddomare Angelo Törnblom Welander och jag ned till start. Martin Scharp startade löpbandet och så började en 12 timmar lång löptur på. Martin hade som mål att sätta Nordiskt rekord vilket innebar att han behövde springa längre än 121,82 kilometer. Första maran passerade han på 3:32:29. Martin såg ut som Mr Stoneface – han bara sprang och sprang, i ett för mig obegripligt tempo. Vi kollade på film om Badwater, Marathon des Sables, Barkley mm samtidigt som vi hade koll på tid, distans och servade Martin med mat, dricka och så småningom isbitar runt pannan i en buff och fläkt både via en maskin och genom att vi viftade med stora kartongblad. Det blev varmkvavt i rummet som normalt används för löpanalys.

Det är fascinerande att se en människa kämpa. Visst såg jag att Martin emellanåt hade det lite tyngre, men modet sviktade aldrig, han var fullt inställd på att klara det. På eftermiddagen droppade det in människor och hejade, ett tag var hela familjen – mamma, pappa, fru, barn, kusiner med flera där. Martin bet ihop och sprang, han gjorde 100 kilometer på drygt 9 timmar.

Sista timmen bröt jublet ut när han passerade det nuvarande rekordet. Martin bad Angelo dra upp hastigheten på bandet – lite till, lite till och lite till. Nu skämtade han och log. Sista halvtimmen avverkade han i 4:40 tempo och när bandet äntligen stannat hade han sprungit 128,61 kilometer. Efter applåder, kramar, gratulationer så stod vi bara där, med något fuktigt i ögonen, och tittade på Martin. Han gjorde det så bra, något i hjärtat berördes.

Jag tror det är en viktig funktion hos oss – att bli berörd av den som gör något extra. Det blir någon att se upp till, någon som visar på vad som är möjligt, någon som utvidgar mina egna gränser. Kan han så kanske jag också. Kanske inte just det han gjorde, men uppfylla någon av mina drömmar. Att stå där och vara med om att någon gör något extraordinärt tänder en stilla varm glädje i mig – människan som art är enormt kapabel, vi har alla våra mål och drömmar - kan han så kan jag också. 

Jag har inte förstått varför mitt världsrekord berörda så många – då tänker jag framförallt på det första, vid det andra rekordet var jag för trött för att känna speciellt mycket. Jag kände att människor runt omkring mig var berörda, jag kände värme och kärlek från dem, jag märkte att det tändes något i dem utifrån vad jag gjort. Nu har jag fått stå bredvid och uppleva en annan människa tända liknande känslor i mig. Jag är speciellt tacksam för det, nu förstår jag att det jag gjorde var viktigt, inte bara för mig, utan för andra. Tack massor, Martin, för det! Det betyder också att jag är förstärkt i min vilja och tro på att fortsätta leva som jag gör, med att göra ovanliga saker som jag längar efter att göra, och därmed bidra till att tända glädjeglöd i andra människors hjärtan. Måtte hela jorden bli lika fylld som stjärnhimlen med hjärtan som glädjeglöder!

Men, just idag ska jag fortsätta mitt vardagsliv med att tvätta sängkläder, sängöverkast, slänga ut alla mattor, våttorka golv och alla ytor jag kommer åt. Våra katter har fått ett nytt hem. Nu börjar saneringen av huset så att jag kan leva där, utan kattmjäll som gör att luftrören täpps igen. Jag fick astmamedicin för besvären men när jag upptäckte att den var dopingklassad hamnade den i sopkorgen. Inga sådana substanser i min kropp tack. Visst kan jag söka dispens men det har jag ingen som helst lust till.  Den här veckans löpmängd blev 15 kilometer; jag är vardagsmotionär.  Nästa vecka fortsätter resan mot stordåd.

Kan Martin, så kan jag. På mitt sätt.