Mitt förra inlägg handlade om ett lopp över dryga fyra mil, det här kommer att handla om en betydligt kortare distans, nämligen fyra kilometer terränglöpning. I helgen avgjordes sm i terränglöpning, som tradtionen bjuder är det korta banan (4km) på lördagen och långa (8km) på söndagen. Innan mitt maratonlopp förra helgen sa jag att jag kunde ställa upp på korta banan om jag inte hade ont någonstans eller kände mig väldigt sliten. Fyra kilometer kan jag alltid ta mig runt även om jag inte skulle ha de piggaste benen.

I veckan som gått har jag försökt att återhämta mig så mycket jag bara kunnat, tränat max 35 min/dag och ätit bra. Så förutom att arbeta har jag inte varit särskilt aktiv. När jag joggade och körde några stegringslopp i torsdags kändes benen mycket pigga, vilket förvånade mig lite. Jag sa då till min man halvt på skämt att jag tror att jag kan vara med och springa om medaljerna på lördag. När vi så satt i bilen till Västerås på lördagförmiddag diskuetrade vi vad jag skulle ha som rimlig målsättning, top 5 och jag skulle vara mycket nöjd. Som sagt kändes kroppen bra, rent mentalt kände jag mig inte helt återhämtat efter en tuff helg och en intensiv arbetsvecka. Dock tyckte jag det skulle bli kul att springa och förhoppningsvis bidra till en lagmedalj.

När startskottet gick rusade alla och jag hamnade lite instängd längre bak i fältet. Kände efter hur det kändes att springa fort och upptäckte att det gick väldigt lätt. Avancerade i fältet och till slut var jag framme och tampades om bronset. Den kampen vann jag! Ett individuellt brons och guld med laget, det var mer än vad jag vågat hoppas på.

Vill man se loppet och en intervju efter med mig går det att se i efterhand på Friidrottskanalen.