Jag kollar på klockan. 60 sekunder har gått. Pulsen ligger på exakt 42. Bra, då kör jag ändå! Jag blev förkyld i onsdags, idag är lördag. Jag är anmäld till Oxelösunds sex-timmars. Torsdag var jag nere för räkning, fredag var bättre. Nu på lördag morgon är pulsen som vanligt men jag flåsar när jag går uppför trappen. Är det så smart det här? Nåja, jag kan i alla fall packa ned kläderna och åka dit. Funkar det inte är det bara stanna. Ett tidslopp är det ofarligaste jag kan göra. Varvet är 1233 meter, vill jag sluta springa är det bara sätta mig ned eller promenera till tidtagningen, äta godis och heja på de andra som springer, eller gå in i omklädningsrummet, ta en dusch och sitta i bastun. Det finns ingenstans jag måste komma fram till, mitt lopp blir bara kortare.

Jag har som längst sprungit drygt 62 kilometer på ett sex-timmars och det borde jag kunna klå en bra dag. Tanken när jag anmälde mig var främst att umgås med kompisar och ha kul, men visst fanns tanken också att springa längre än förut.

Loppet börjar bra. Det är mulet, 8 grader varmt och blåser. Några drar iväg, jag ligger i ett bekvämt tempo. Det rullar på bra, efter en timme ser jag belåtet att resultatet pekar åt rätt håll. Likadant gör det efter två timmar. Jag förvånar mig själv med att springa på bra. Strax efter två timmar händer något. Det känns som jag har pyspunka på lungorna. Har jag ätit för lite? Jag klämmer i mig energi – mackor och choklad, och hoppas det blir bättre. Tempot är fortfarande gott, men det känns segare. Jag springer vidare, passerar 30 kilometer på en bra tid, men visst är min kropp lite kraftlös. Jag bestämmer mig för att hålla ut till tre timmar, det är fyra kvinnor framför mig och jag vet inte om någon av dem tävlar i tretimmarsklassen. Två vet jag vilka de är, de borde springa längre än mig, de två andra känner jag inte till sedan förut. Kanske de kliver av vid tre timmar? I så fall har jag chans på bronsmedalj, det kan motivera mig att fortsätta. Jag känner att kroppen inte är redo för pers.

Slutsignalen för tre-timmarsloppet går. En tid senare passeras jag av båda de okända löpartalangerna. Nähä, jag ligger femma, utan möjlighet att klättra. Pers kommer jag inte ta. Punkan på lungorna skvallrar om att kroppen inte är i skick, trots att min digitala vilopuls var exakt normal. Är jag förkyld brukar den ligga på 46. Jag rådbråkar mig själv ett slag – är jag bara slö och omotiverad som inte vill fortsätta? Eller är jag verkligen fortfarande inte riktigt kry?

Jag går ned på gånghastighet. Det blir kallt, jag tar på mig dunjackan. Bara för att jag inte fixar att springa behöver jag inte sluta. Jag omdefinierar målet till 50 kilometer och går på. Det blir loppets intressantaste del. Jag pratar med Leif Franzén som från 43 års ålder gjort över 400 maror och idag slåss för att vinna herrar 70-klassen. Inte mindre än tre herrar över 70 år är med. Ett äldre par kämpade på i tretimmarsklassen. Det var rörande att se hur de tog sig runt, tillsammans, varv för varv. Ibland väntade han på henne, oftast log de. Jag hoppas jag är i den vigören och har ett så mysig förhållande när jag är i den åldern.

12-åriga Felicia Wängberg imponerar stort. Hon gör sitt andra sex-timmarslopp, det första gjorde hon vid 10 års ålder. Då var hon några hundra meter från att klara maratondistansen, idag är det dags att fixa den. Hon springer och går, ömsom om vartannat, som så många andra. När slutsignalen går har hon passerat 42 195 meter med några minuters marginal. Segrare under dagen är även Josefin Bonde som efter en graviditet och barnledighet gjorde sitt första pass på över 10 kilometer på 2,5 år. Hon kommer drygt 36 kilometer. Jonas Wängberg, pappa till Felicia, är också glad över sina dryga 60 kilometer. Han är seg i benen efter en putsning av sitt pers på 100 miles med över 4 timmar på Black River Run för tre veckor sedan.

Jag blir salig i hjärtat över alla dessa kämpar. Löpning är så ofta den personliga kampen och segern, och den är olika utifrån förutsättningarna för just mig och just den dagen. Min sambo Fredrik hade inte heller de bästa förutsättningarna efter en veckas förkylning, ändå sprang han hem ett pers på över 7 kilometer bättre än sitt förra resultat. Och det finns mer att hämta.

Nästa helg är det dags för löptävling på en mer objektiv skala – I franska Albi är det EM i 24-timmarslöpning. Maria Jansson åker dit för att försvara sitt EM-guld och svenska laget sitt EM-guld. Jag är lika salig i hjärtat över att Sverige har fantastisk duktiga ultralöpare – Maria är rankad bäst i världen, baserad på 2016 års resultat, och Sandra Lundqvist femma i världen. Nästa helg gäller det!

På Oxelösund 6-timmars med drygt 50 deltagare hade vi resultatuppdatering var tredje minut via internet. Har vi tur går det att följa EM via arrangörens hemsida http://www.albi24h.fr/  eller kanske via Svenska Friidrottsförbundets hemsida http://www.friidrott.se/

Även i resultatrapportering från tävlingar ligger Sveriges ultralöpare extremt långt framme. 

* Bilden är från strax innan starten av Oxelösund sextimmars och fotograf är Heike Emmerich