Jag strävar på och grimaserar. Löpningen är vaggande. Benen är sega idag. Gårdagens löpning innebar kutande uppför och nedför Hammarbybacken i alla ledder och riktningar tillsammans med min kompis Anders. Det är samme Anders som för några veckor sedan sträckte ut handen för att dra mig uppför trappen i Siggetuna Swimrun. Han studsar nu som en bergsget som inte gjort annat än korsa Hammarbybacken på alla hålla han kan. Jag är hopplöst efter. Ändå har jag börjat springa i backar ända sedan swimrun tävlingen, jag tänkte ”Kristina, så här kan du inte ha det!” Jag som brukar gå i alla uppförsbackar är självklart inte bra på att just springa i backar. Då finns det bara en sak att göra och det är att öva på det.

Idag är det skönsegt, så där lagom härligt plågsamt. Utsidan av lårmusklerna värker och det känns som jag har seg gegga i systemet. Det slår mig att jag tycker det är bra. Visst, jag grinade lite i början av löpningen men jag vet att jag gjort något. Att jag har lite ont är kvittot på att gårdagen gav det önskade resultatet.

Jag tänker på övriga livet – kan jag alltid välja hur jag väljer att se på smärta? Om det är gott eller ont? Jag tänker på en kvinna jag mötte i början av hösten, hon satt mitt emot mig vid frukostbordet på en konferensgård där jag skulle hålla föredrag. Vi samtalade och jag sögs in i hennes glittrande värme och stillsamma humor. Det var en kvinna över 70 år. Jag upplevde henne uppenbart harmonisk och lugn.

- För åtta veckor sedan gick min man bort, och två veckor därefter dog min dotter

Jag satte morgonkaffet i strupen. Vad var det hon sa?

- Men hur kan du se så harmonisk ut?

Frågan slank ut innan jag hann svälja.  Hon tittade lugnt på mig och sa

- Deras kontrakt med livet var slut. Mitt kontrakt är inte slut. Jag lever vidare. Jag märker att jag behöver mer tid för mig själv, det är allt.

Visst fanns det ett stråk av sorg, men mest utstrålade hon lugn och harmoni. Jag blev tagen av mötet, så vill jag också kunna leva!

Löpningen ger mig övning att hantera både smärta och rädslor, jag har den att tacka för mycket. Det påverkar mig definitivt hur jag lever mitt vardagsliv och gör mig, till vad jag tycker, en bättre människa. Om den kan lära mig att hantera smärta i form av sådan sorg som att en nära anhörig går bort, det återstår att se. Löpningen har även fått mig att tro på våra hjärnors otroliga kapacitet. Att tro att det är möjligt att åstadkomma vad jag vill med hjärnans hjälp, det är en bra start.