Jag tar några försiktiga löpsteg och grinar illa, staplar vägen fram som en gumma på träben som kommit i otakt med mig själv.  Efter 30 meter bestämmer jag mig. Det blir inget långpass idag.

Det hela började för 8 år sedan. Jag sprang det som då hette GAX, men bara halva sträckan. Jag och min kompis Cecilia Petersson startade klockan nio på kvällen medan solen gick ned, på sandstranden vid Haväng. Utanför låg havet, framför oss sandstrand, klappersten och gräsbackar som totalt skulle ta oss 8 mil. Vi sprang och pratade och orienterade oss, så gott som två som kör vilse på en parkeringsplats, kan. Det var nog havet som räddade oss, hade vi det till vänster var vi på rätt väg. Strax innan Sandhammarens fyr råkade vi på Björn Svensson. Han sprang hela sträckan, 16 mil, och hade just bestämt sig för att bryta. Han hade mobilen i handen när jag och Cecilia började prata med honom. Vi slog följe ett slag och Björn fick en energiboost och tog sig i mål. Sedan dess var den djupa vänskapen ett faktum.

I helgen var jag på Hovdala Slott i Skåne och berättade om Iranlöpningen. Jag fick frågor från publiken som ”Var du normal som barn?” och ”Har du haft ett vanligt jobb?”.  Björn var där, och dagen efter tog vi en löptur på Kullaberg. Det var Björns miljö. Han rann iväg framför mig och min sambo Fredrik där vi trippande försökte undvika att snubbla på rötter och stenar eller att trilla handlöst utför stupen. Vi klättrade i backar som var så branta att vi behövde en vajer till hjälp för att komma ner, sedan kravlade vi på alla fyra uppför. Vi studsade mellan gigantiska stenblock på stranden nedanför Lars Vilks Nimis, vi kröp under enbuskar, klättrade över taggtråd, kröp genom en grotta och Björn hoppade sju meter rakt ned i vattnet för att sedan fortsätta löpfärden. Vid Kullabergs fyr träffade vi Per Sjögren som drog skrönor om Kullamannen, förlista fartyg, djävulsdyrkare och stormar som slet bort den flera hundra kilo tunga dörren till fyren. Sedan fortsatte löpturen, uppför och nedför. Jag njöt av det hela, Björn kan Kullaberg utantill och det var en lyx att följa efter honom till alla skatter och vyer som finns. Vi såg stenväggen kasta sig brant i havet, ljungen färga marken rosa och upplevde den magnifika tystnaden i Bokskogssalen. Vi passade på att slå långsamhetsrekord – 19 kilometer och 900 höjdmeter tog 4 timmar och 15 minuter. Vi fick verkligen det bästa av det mesta.

Jag tyckte det var en behaglig, magnifik tur. Jag förstod aldrig att mina ben tog så mycket stryk som de gjorde. Igår släpade jag mig runt en mil, i något som skulle likna löpning. Det var ingen vacker syn, men det gick. Idag tänkte jag mig ut på långtur, men det fick vara.

Jag sitter hemma i soffan och skrattar. Jag tycker det är oerhört roligt att jag kan vara så dålig på något jag är så pass bra på. Jag får göra annat idag än att springa långpass. Jag slutar aldrig att fascineras över att löpning är så olika, fastän det i grund och botten handlar om samma sak. Jag läser inlägg på facebook av människor som gläds över att de genomfört midnattsloppet i helgen. Det är glädje, gemenskap och stolthet. Löpning är också sköna ensamma meditationsrundor i skogen, eller att besegra sina inre demoner på ett utnötande tidslopp, att forcera hinder i en parkour tävling eller ett sätt att bedriva sightseeing på ett nytt ställe. Vad är ditt bästa sätt att springa?

Är du sugen på att uppleva höjdmetrarna på Kullaberg går tävlingen Kullamannen den 5:e november under epitetet ”Himmel, Hav och Helvete”. Det blir 66 kilometers löpning och över 3000 höjdmeter. Jag undrar hur länge det skulle ta för mig att fullfölja?