Jag springer omkring på gamla, kända vägar, studsar uppför Julitabacken på väg mot Årsta Gård, dansar fram längs stigen vid Årstaviken, kommer fram till Wirströms färg på Södermalm tre minuter efter stängningsdags. Det gör ingenting, då får jag ta en annan sentimentalväg imorgon, till samma ställe. På vägen hem upptäcker jag ett nytt cafe vid Stallet i Enskede, jag slår mig ner och tar en kaffe och en kardemummabulle och njuter av ensamheten, friden och blommorna längs staketet.

För ett drygt år sedan flyttade jag ihop med Fredrik. Det var ett beslut som var mycket större än jag någonsin anat – jag flyttade inte bara ihop med honom utan även med hans tre barn och tre katter. En ”major change”, kan jag lugnt säga. Jag minns vår första vardag ihop när han frågade ”Kommer du hem i normal tid?” Jag svarade "–öhhhh, vad är det?" I min fria singellivsvärld sedan tolv år tillbaka fanns inget som hette schemalagd middagstid eller stadiga rutiner. Två världar krockade och kom ut i en ganska bra röra.

När vi köpte huset fanns det en sak jag gladde mig väldigt mycket åt – alla nya löpvägar som skulle finnas runtomkring! Det är fullt med skog och stigar och hav. Det måste finnas massor fina ställen att springa på! Tänk, vad mycket jag skulle upptäcka! ”Men herrejösses Kristina, köper du ett hus för flera miljoner för att inte vara i det, utan för att vara ute och springa?” frågade jag mig själv.

Löpvägarna blev många. Jag upptäckte Tjustviksrundan som går så vackert längs havet, ängarna vid Lämshaga, vägen längs havet vid Södersved, lilla stigen över klipporna ut mot havet vid Tranarö, löpning med klippbad vid Kvarnsjön och fikaturer till Artipelag. Så enormt många fina ställen att springa på, och så mycket de gav mig! Nu fortsätter upptäcksfärden på Värmdö – för jag bor på två ställen. Mestadels i huset med Fredrik, och ibland i min lägenhet sedan 18 år tillbaka vid Örby Slott. Där känner jag varenda löpväg och rister fram i välbehag på de bekanta stigarna. På Värmdö upptäcker jag nyfiket nytt.

Det fanns en tid i livet när jag så brännande gärna ville ha barn. Jag fick inte den gåvan och nu när jag har levt ihop med tre barn på halvtid i ett år kan jag tänka – Vilken tur! Vilken frihet jag har som är ”själv”! Ändå, kommer den svarta sorgen ibland över den någon som skulle vara en liten del jag och allra mest sig själv. Den någon som aldrig kommer att finnas.

Jag minns somrarna i lägenheten när jag fick nypa mig i armen för att bekräfta att jag verkligen fanns då ingen svarade när jag ringde eller reagerade på att jag existerade. Jag minns ensamheten som skar, framförallt på jul och under sommaren.

Det är underbart att få en kram av Fredriks lilla dotter Sara när jag kommer hem och att öppna matlådan som Fredrik gjort till mig och känna omsorgen i det. Det är underbart att få vara stilla ensam i min lägenhet. Det går inte att säga att den ena är bra och den andra dålig. Det är bara olika vägar.