Tre mil hittills den här veckan. Det svider i skinnet, i samvetet, i hela kroppen. Än är det söndag, det kan bli några till. Jag minns inte när jag sprang så lite.

Eller jo, det minns jag visst. Jag minns när jag i början på min löparkarriär, för cirka tio år sedan, klev in på Löplabbet för att köpa skor. Stolt förklarade jag att det var väldigt viktigt vilka skor jag använde, eftersom jag sprang hela fyra mil i veckan. Jag svävade nog några centimeter ovanför golvet, tyckte killen som hjälpte mig skulle bli imponerad.

- Jaja, vi ska alla börja någonstans, svarade han

Jag damp ned på golvet, i dammet av förorättad besvikelse. Han sprang lika mycket per dag som jag gjorde på en vecka.

Jag minns också när jag satt på en uteservering och åt blåbärspaj med vaniljsås, dagen innan mitt första Stockholm Maraton. Jag var rejält nervös – tänk om jag inte klarade det? Hur skulle jag må då? Magen knöt sig. Bakom mig hörde jag en man säga

- Ska jag hjälpa dig med rullatorn?

Jag trodde en gammal människa skulle komma förbi. Istället kom en 5-6-årig flicka, med Forrest-Gump ställningar runt benen, och gick spretande, tungt stödd mot sin rullator. Hon kommer förmodligen inte springa Stockholm maraton, kanske inte springa överhuvudtaget. Jag åt min paj, skämdes en stund, sedan såg jag glatt fram mot morgondagens mara. Jag kan springa, det är gott nog.

Jag har länge fascinerats av jämförelser. Hur lätt det är att jämföra mig med de som är duktigare och bättre, och känna mig nedtryckt av det. Det är inget jag vill, därför har jag vänt jämförelsen till att bara användas för att lära mig och inspireras av andra, eller för att få se mig själv i skönare dager, i de ögonblick då jämförelsen är till min fördel. Jag brukar också säga att man ska bara jämföra sig med sig själv – om någon annan springer fortare eller längre spelar ingen roll, det är jag i förhållande till mig som spelar roll.

Nu när jag jämför mig med mig själv springer jag kortare och långsammare än tidigare. I jämförelsen med mig själv kommer jag till korta. Det är en ovan situation, jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den. Jag får öva på att acceptera situationen, jag har valt att prioritera att köra mitt eget bolag det här året, då får också löpningen stå tillbaka lite. På ett sätt är den minskade löpningen också att gå utanför komfortzonen, och jag vet att jag brukar lära mig nya saker när jag gör det. Fast det känns som att jag går utanför komfortzonen åt fel håll. Just därför är det kanske rätt?

På lördag nästa vecka står jag på startlinjen till Jättelångt, 68 kilometer längs Roslagsleden. Jag kommer springa loppet tillsammans med Fredrik och Anders, ingen av dem har sprungit så långt tidigare. Alla tre tycker vi har sprungit för lite i förhållande till vad vi behöver.  Av oss tre är jag den som har mest erfarenhet av långlöpning.

Ha, se där, en jämförelse där jag drog längsta strået! Det är allt skönt men jämförelser ändå. I alla fall när jag vänder dem åt mitt håll. 

*Bilden visar när jag vann min åldersklass i ett 102,5 km långt lopp i Österrike. Glädjen över segern förbyttes i modstulenhet när jag insåg att det inte kom upp några fler än jag på pallen. Var jag ensam i klassen?  Det visade sig senare att de andra inte hade kommit i mål än. Vips kändes allting bättre! Vad är det egentligen som spelar roll?