Med sin ofta underfundiga ton, mängder av anekdoter och annorlunda metoder har Rune Larsson länge varit en uppskattad föreläsare. Med resultat som 2.18 på maraton och tre segrar i det 246 kilometer långa Spartathlon har Rune Larsson även meriter att luta sig mot när det gäller att göra toppresultat.

Nu är det kanske inte någon hemlighet hur man blir en bra löpare och Runes sätt att lägga upp och förklara de vanliga delarna som ska tränas är egentligen inte kontroversiella på något sätt.
Men Rune Larsson har förmågan att vrida till och utmana det som vi tar för självklart. Sagt med ett snett leende i föreläsningssalar river det ner applåder och inspirerar att se på saker utanför boxen.
Det finns sådana inslag i boken också. Som när han argumenterar för att även lugn träning kan vara och bör betraktas som kvalitetsträning:

”Begreppet kvalitetsträning har kommit att bli felanvänt. I löparnas språkbruk betyder det ’träning med förhöjd intensitet’, alltså snabblöpning typ intervaller. Egentligen definieras ordet kvalitet som grunden av måluppfyllnad. Det betyder att den träning som bäst tar dig till de mål du har är kvalitetsträning. Motsatsen till kvalitet är skräp. Skräpträning är träning som för dig bort från dina mål. För att kunna veta vad som är kvalitetsträning för dig bör du definiera vad du har för målsättning med ditt löpande.”

En larsonsk löparbibel
Rune Larssons löparbok innehåller även tips om uppladdning och taktik i lopp. Det finns kapitel om skador, utrustning, löpteknik och kost. En larsonsk löparbibel helt enkelt.

Löparglädje är ett lite mer ovant ämne i en löparbok. Men det är det som gör att Rune Larssons löparbok sticker ut i den numera ganska stora utgivningen av träningsböcker inriktade på löpning.
Rune har själv två regler som han följt sedan han var 15 år:
Löpningen ska vara så rolig som möjligt. Ju roligare det är att springa, desto mer kommer jag att springa. Vetenskapliga metoder ska inte styra över min löplust.
Jag ska springa tillräckligt kort och tillräckligt långsamt för att jag ska längta efter att få springa i morgon också.

I boken berättar Rune om kompisen Peter som vill komma igång med löpning men som känner både tveksamhet och olust inför uppgiften:
”Jag har aldrig tyckt om att springa. På fotbollsträningen när jag spelade i pojklaget var det full fart på konditionspassen och man blev helt slut, I skolan var det också full fart, för där gick det på betyget. Löpning känns. Det bränner i musklerna och man blir så andfådd som om lungorna skulle krypa ur kroppen.”
– Du har lärt dig att förknippa löpning med något jobbigt. Det du inte har lärt dig är att springa långsamt, svarar Rune och radar upp sina tre råd till Peter och alla andra som ska börja springa:

Tre råd för att hitta löparglädje
• Spring långsamt. Det skonar kroppen. I början gäller det att vänja muskler, senor, leder och psyket vid att springa. Hur konstigt det än kan låta måste vissa människor lära om att från att löpning är en fullfartsaktivtet, till att det är ett behagligt och lugnt förflyttningssätt.

• Om du känner minsta obehag när du springer ska du växla till att gå. Försök sedan att springa lite igen, och gå när du känner trötthet eller när kroppen signalerar att den är ansträngd. I början kanske du bara springer något hundratal meter innan du blir trött. Det är bra nog. Efter ett antal träningspass blir det mer och mer löpning och mindre och mindre gång.

• Lär dig att förknippa löpning med en bra känsla i kroppen. Om du inte hittar denna känsla ska du i alla fall inte uppleva obehag. Gör du det har du sprungit för fort eller för långt. Eller så kanske har du sprungit för långsamt.

Svårare än så är det inte enligt Rune Larsson:
– Gör du på detta sätt kommer kroppen att få tid att anpassa sig till löpningen och du kommer att hitta din löparglädje.

• Löparglädje - finns på Bokus.com
• Se vårt inslag från 2013 med Jonas Buud och Rune Larsson