Löpningen tar sig formen av en kavalkad av firande. Jag hyllas var jag än kommer, jag vinkar och ler, folk tar hundratals bilder. Däremellan ska jag springa omkring 4 mil per dag. Ibland undrar jag om det är så här kungaparet känner.

Cyklisterna leder mig genom gatorna i Babol. Människor ser uppståndelsen och fler strömmar till. Det är kul att defilera genom gatorna, jag vinkar och folk tutar och vinkar tillbaka. I parken väntar ett uppbåd. Jag har sprungit 36 kilometer i plaskblöt värme, en kvinna visar in mig i ett litet hus där jag drar av mig löparkläderna och vrider ur dem. Det blir en stor pöl på stengolvet. Jag tar på mig rena kläder på den blöta kroppen och går ut och sätter mig bland människorna som väntat på mig sedan tidig morgon.

- Varför valde du Iran? En man undrar
- Jag hade hört att det är vacker natur och trevliga människor här, dessutom vill jag visa tillit till en kultur som är okänd för mig. Jag tror att världen skulle må bra av mer tillit mellan människor.

Applåderna bryter ut. Tack och lov har någon gett mig en kall vattenflaska som jag halsar. Mobilkameror vimlar omkring mig. Alla vill ha sin egen bild. Mannen fortsätter
- Sverige visade stor vänlighet och gästfrihet mot människor som kom dit från Iran under kriget. Vi vill visa dig samma vänlighet och gästfrihet tillbaka.

Jag får bo i en ateljé, mannen, Daryoosh, och hans familj kommer och lagar mat till mig, hans son och en vän spelar setar, en tresträngig gitarr och tombok, trumma. Familjen sover över så de kan laga frukost åt mig innan det är dags att springa vidare nästa dag. Jag får enda sovrummet.

I Qaemshahr blir det trafikstockning när jag kommer till rondellen där människor väntar på mig. Jag får glitterprydda rosor och saker att äta som jag kan ha med mig i Baby Blue. Jag får två tavlor från en känd konstnärinna och en man signerar två böcker och ger mig. Jag bjuds på lunch av turistchefen och en musikgrupp spelar traditionell flöjt och trumma. Jag sneglar på klockan, jag har fortfarande 20 kilometer kvar att springa och molnen drar ihop sig. Två små pojkar och tre unga tjejer springer med mig på den vidare färden, vi skrattar och turas om att köra Baby Blue. Det slår mig att jag gillar det enkla – springa med barnen, sicksacka mellan pölarna när regnet tillslut kommer och kvinnan som gav mig ett halvätet bröd, för det var det hon hade och hon ville ge mig något.

I förrgår var jag i lokaltidningen, idag kommer TV för en intervju och filminspelningen rullar på. Jag ser allt gott som kommer ur det här. Dagligen får jag kommentarer av tacksamhet för att jag visar på godheten människor emellan och ändrar människors världsbild, att jag ger stolthet åt det iranska folket, att kvinnor känner sig stärkta för att jag som kvinna klarar den här löpningen. Jag är enormt tacksam för allt som sker, emellanåt rinner tårarna av lycka. Samtidigt längtar min norrbottniska själ ut i skogen, till ensamheten och lugnet. Den 20 mil långa sträckan med nästan ingen bebyggelse lockar och drar. Jag och Mehrdad har delat upp den i fem sträckor, den första lite längre eftersom den är platt, de senare lite kortare för då kommer bergen. Mehrdad kommer kolla var det finns polisstationer och Röda halvmånen, om jag behöver hjälp längs vägen. Jag har fått veta att den vägen är en del av pilgrimsleden till Mashhad, dit människor vandrar för att besöka Imam Rezas grav. Därför finns det enstaka restauranger.

Enligt vår plan borde jag fixa att nå gränsen mot Turkmenistan som planerat, jag har till och med några extra dagar på mig. Och det är bra, för jag har någon som väntar längre fram längs vägen.

Jag har en date!