Jag är halvägs genom Iran. Det är svårt att förstå. Jag har nött ned första paret skor till skosulan och imorse använde jag mitt andra par för första gången. Ska det vara slut snart? Det känns konstigt. Jag tröstar mig med att än är det ett tag kvar, jag har hundra mil kvar att springa.

Mitt emot mig står en stor man, en långskjorta med vit turban på huvudet. Det är en mullah, präst i församlingen. Han pratar med handen på hjärtat. Alipoor översätter.
- Han säger att han är tacksam för att du gör den här löpning. Du visar på kärlek mellan människor, oavsett religion.
Jag har svårt att hålla tårarna tillbaka. Det har varit mycket senaste tiden. Igår sprang jag 45 kilometer och kom fram till Ramsar, staden mellan bergen och havet där den den gamle shahen hade ett palats, och möttes av åtta kvinnor och en man. De ville gå med mig en bit, sedan åkte vi hem till Alipoors hus. De gav mig en tavla där de tackade mig för att jag visar världen runtomkring det iranska folkets kultur av vänlighet och fred. Jag grät av rörelse.
Soroush spelade gitarr och sjöng, jag försökte blogga mitt i det hela och efter middag vid tiotiden vände och vred jag på mig i det varmfuktiga sovrummet. Som gäst fick jag egen säng, de andra sov i vardagsrummet. Tack och lov, då kunde jag sova naken, men det hjälpte inte mot värmen. Klockan fem började tuppen gala.

Soroush har fått tillstånd från myndigheten för kultur och sedlighet att göra film om min ensamlöpning genom Iran. Jag upphör inte att förvånas, det strider mot mina fördomar, men jag har blivit varse att Iran är ett land med många strömningar.
Jag började filma redan i Sverige, tillsammans med André Larsson som är journalist, för att åskådliggöra vad som händer med mig som person under den här resan. Få bilder även från Iran gör det hela så mycket bättre. Iransk filmstjärna stod inte direkt på min lista av vad jag tänkte blir när jag blev stor. Tack kära livet för att du gör annorlunda med mig än jag tänkt.

Enda gången jag inte är plaskblöt av svett är när jag sitter stilla i ett rum med aircondition. Jag drömmer om isberg och snö och inget smakar så himmelskt som kallt vatten. När jag springer från Ramsar mot Abbas Abad kommer de tillslut. Skavsåren. Det svider på insidan av låren och båda hälarna skalas av. Soroush vänder sig om när jag tar en näven full med Sportslick och stoppar ned i brallan. Iransk lag och sedlighet gör att inte alla scener filmas.

Min övertygelse är att de flesta människor i världen vill väl, oavsett kultur eller religion. Det iransk folket visar mig det med all övertydlighet. Allt jag hoppats på för den här resan går i lås, bara så mycket mer än jag tänkt mig.

Jag planerar för resan framöver och inser att jag kommer ha 20 mil med i princip ingen bebyggelse. Min karta från Sverige hade inte så bra upplösning att jag förstod det, men nu ser jag att jag kommer få problem. Jag behöver hitta ett sätt att lösa den sträckan. Den går mitt genom öknen, dessutom med berg. Ännu är det några veckor innan jag kommer dit, undra om det hunnit blivit svalare då? Hur gör jag med vatten? Kan jag springa på natten? Finns det ökenvargar?

Det finns mycket jag inte vet om den här resan ännu, men just nu är jag vid Kaspiska havet, det finns gott om ställen att sova på och gott om mat. Ikväll gick jag ut för att leta efter en restaurang. Jag bor i en lägenhet i en villa i ett lugnt lyxområde. Restaurangerna lyste med sin frånvaro. I Iran är det inga problem. Den första jag frågade om vägen bjöd hem mig till sig på middag, gav mig frukost till imorgon och såg till att jag kom tryggt tillbaka till lägenheten.