Jag håller händerna runt styret och tittar frågande på Mehrdad. Han och Pourna står med varsin kamera i högsta hugg och nickar. Ska jag verkligen springa nu? Det känns märkligt odramatiskt att börja en omkring 2000 kilometer lång resa genom att sätta ena foten framför den andra. Nu är jag iväg!

Jag springer i skuggan av raden med lastbilar som väntar på att passera gränsen. Chaufförerna sitter på mattor under bilarna och tittar förvånat upp när jag kommer förbi. Ibland får jag höra ”Tourist? Welcome!” Många förbipasserande bilar tutar och vinkar, en del människor håller upp mobilen och tar kort. De säger ”Hello”, jag svarar ”Salam”. Det är 32 grader när jag börjar, 40 när jag kommer fram, 18 kilometer senare. Jag tar det avsiktligt lugnt, dels för att vänja mig vid värmen och även för att vänja mig med att springa.

Jag fick skrämselhicka igår när Amirs vänner Mehrdad och Pourna och deras son Parsa skjutsade upp mig till Bazargan. Vi körde en del av vägen jag ska springa på, här finns tyvärr inga småvägar. Jag hade hoppats att den stora vägen skulle vara bara lite trafikerad, men så var det inte. Bilarna körde ibland tre och tre i bredd, vägrenen var emellanåt obefintlig och ofta fanns det ett staket vid sidan. Ingenstans att smita undan om någon galning är på väg rätt mot mig. ”Ska jag verkligen springa här?”, tänkte jag för mig själv. ”Hur dum i huvudet är jag?”

Men nu har jag bestämt mig för att göra det här och jag tänker inte avbryta innan jag ens försökt. När Pourna och Mehrdad filmat klart såg jag deras armar vinka hej då från bilen, sen var de borta. Jag är ensam i främmande land. Jag förstår inget, jag har svårt att bli förstådd, mitt kontantkort för internet tog precis slut och jag begriper inte alltid vilken gata jag är på och hur jag ska hitta. Jag kom en kilometer, sen satte jag mig på en restaurang och grät. Benen darrade, restaurangägaren tittade på mig, men vad skulle han säga? Något av de drygt 20 ord jag förstår på persiska? Kött?

Jag sprang vidare i damm, avgaser och trafik. Bakom mig reste sig Ararat, vackert snöklätt. Jag har en vit lilja på vagnen, den har jag fått av min sambo Fredrik. Jag brukar kalla honom min vita lilja eftersom han är lång, smal och väldigt ljus i hyn. Den tröstade mig och det gjorde även min och Carinas mascot Inga. Inga är ställföreträdande terapeut när jag inte har någon annan att prata med. Hon är ännu skitigare än vanligt numer, jag har borstat bort vägdammet från henne.

Inatt campar jag persiskt – i en park, i ett tält uppsatt av röda halvmånen. Jag bor gratis mot uppvisande av legitimation. Det finns toalett (som luktar så att jag hellre skulle göra det utomhus, men sånt är svårt i ett land där jag måste springa klädd från topp till tå) i parken, och det är den möjlighet jag har att tvätta mig. Jag kommer lukta illa ett tag, tror jag.

När jag skulle ladda kontantkortet för internet via bankomaten var automaten bara på persiska. Den välklädde unge mannen som satt inne på banken kom ut och hjälpte mig. Fyra personer tittade på och man säger glatt sin pinkod rakt ut. För att ladda kortet ska jag ta pinkoden jag får ur automaten, slå *141*pinkod#, -pinkoden var så klart med persiska siffror, få en bekräftelse – på persiska – via sms, och sen välja rätt typ av kontantkort. Tack och lov att folk är så hjälpsamma här!

Medan jag sitter och skriver det här kom killen som lånar ut tälten med en tallrik ris med bönor och spenat, tror jag. ”Please, have lunch” sa han.

Nåja, det kanske kommer gå bra det här ändå tillslut. Det är bara ta det en dag i taget och sätta en fot framför den andra. Värre än så är det inte.