I början trodde jag att allt skulle gå att planera. Jag fyllde Excel blad med planering för media, sponsorer, och budget, satte tidsgränser och gjorde riskanalys. Nu när det är åtta timmar kvar till flyget går har jag förstått att floden flyter bara åt ett håll, den kokar och bubblar dit den vill. Äventyret händer mig, det är inte jag som styr.

Amir och jag möttes första gången på café Barista i Kista. Jag hade satt världsrekord på 48-timmarslöpning på löpband och han var nyfiken på vilka regler som gällde. Jag råkade nämna att jag funderat på att springa genom Iran och Amir stannade till.
– Jag känner mig otroligt stolt över att du vill springa genom mitt land. Om du vill, så hjälper jag dig gärna.

Vi besökte Irans ambassad och blev hänvisade från det överfulla väntrummet till ett eget litet hus där en konsul väntade. Vi bjöds på te och konfekt. Amir och Hamids mjuka röster böljade fram och tillbaka.
– Konsuln tycker det är en mycket bra idé och ska göra allt han kan för att du ska få tillstånd av regeringen att springa, översatte Amir.

Jag skrev brev, konsuln skrev brev och några månader senare jublade jag över tillståndet. Konsuln ville dessutom göra min löpning till ett sätt att stimulera kvinnligt idrottande i Iran, lokala klubbar skulle möta mig och springa med en bit. Vi kontaktade iranska friidrottsförbundet och planeringen tog vid. Kärnkraftsavtalet gick igenom, människor som fascinerades av mina planer och ville hjälpa mig, strömmade till. Jag skapade en mediegrupp på tolv personer som skulle göra en film, en bok och sprida allt om resan i svensk och internationell media.

Någon dag innan jag blev uppsagd från Ericsson ringde Amir
-Tillståndet är indraget.
Det hade blivit upplopp sedan 200 kvinnor som tillåtits köpa biljetter till en manlig volleybollmatch inte blivit insläppta på stadion. Sportministeriet, som gett mig tillståndet, blev rädda för kritik från de mer konservativa, och vågade inte ansvara för min resa. Det tog mig ett tag att förstå att jag fick springa även utan tillstånd. Ambassaden satte oss i kontakt med en känd före detta iransk fotbollsspelare som har goda kontakter med politiker och media inom sport för att se om vi kunde få tillbaka tillståndet via honom. Det misslyckades.

Efter en artikel i Stockholmian, en persisk onlinetidning i Sverige, har det plingat oavbrutet i min telefon av vänförfrågningar. Jag har inte hunnit svara på alla meddelanden jag får från människor i Iran som bjuder in mig att bo hos dem när jag passerar på min löpning.
En bergsklättrarklubb håller på att göra en lista över när deras medlemmar ska springa med mig en bit. Tanken med tillståndet var att jag skulle få säkerhet, någon skulle alltid veta var jag var. Nu ordnar det iranska folket det spontant, och det känns gott i hjärtat.
André, en fotograf som skulle följt med och dokumenterat hela resan, fick efter mycket om och men ett journalistvisum. För en vecka. Jag ska springa i 60-70 dagar. Nu, under sista veckan, har ett iranskt filmteam hört av sig. Jag jublade när vi kommit överens om att de skulle få det filmade svenska materialet mot att den svenska filmgruppen skulle få ta del av det iranska filmade materialet. Vi skulle göra två filmer, en iransk och en svensk. I förrgår fick jag veta att de inte fått tillstånd.

Idag sätter sig jag och Amir på planet mot Tehran. Vi har inga tillstånd, vi har ingen som fotograferar eller filmar. Men floden flyter bara åt ett håll. Den kokar och bubblar och det är bara att hänga med. Jag är fantastiskt glad att jag har en vän med mig på färden. Amir kommer spendera en vecka i Iran för att hjälpa mig komma igång och han har hjälpt mig enormt hittills. Och jag har många, många fler vänner, både kända och ännu okända, som hjälper mig.