Jag tittar ut genom tågfönstret. Solen färgar den mogna rågen guldvarm. Jag har inte den minsta lust att lämna Sverige just nu. Det är så vackert! Hur tusan kom jag på idén att springa genom Iran? Magsäcken knölar ihop sig till en rynkig stenmurkla. Visst är jag rädd. Vad väntar mig där borta, i det okända?

Idén föddes redan när jag och Carina Borén sprang hem från Turkiet. Vi passerade Rumänien och både vi och andra var oroliga. Om det är bättre att vara tiggare i Sverige än att vara i Rumänien, hur är det då i Rumänien? Vad kommer hända med oss när vi kommer springande med kamera, mobiler, I-pad, sovsäckar för 4000 kronor styck, med mera?

Vi sov i bäddsoffan hos en rumänsk familj efter att de proppat oss mätta på grillad gris, uppfödd och slaktad på gården, medan vi kommunicerade via Google translate. Rumänska farbröder ropade in oss på kaffe i en butik och sjöng och bjöd på tårta när de förstod att det var min födelsedag. Vi möttes av idel vänlighet. Det fick mig att tänka ”Världen är godare än jag tror. Varför oroar jag mig för att någon vill göra mig illa?”

När jag springer vill jag uppleva vacker natur och möta människor. Jag hade hört om snötäckta berg som möter det glittrande Kaspiska havet, gröngnistrande skogar och långsträckta öknar i landet som gett upphov till sagor i ”Tusen och en natt”. Carina och jag tyckte generellt att Turkiet var det vänligaste landet att springa genom. Jan Terje Voilaas, som cyklat jorden runt, beskriver i sin bok ”Absolut Lykkelig” Turkiet som förrätten och Iran som varmrätten i vänlighet. Jag kom fram till att Iran lät som det perfekta målet för en långlöpning.

Det fanns bara ett krux. Jag är kvinna och mina fördomar säger att det kan vara kontroversiellt för mig att springa genom ett muslimskt land. Kommer jag mötas av samma vänlighet som Jan Terje?

I min värld är fördomar till för att utmanas. Min värdering är att jag vill möta världen med tillit, öppenhet och tolerans. Jag lever för att växa och för att förhoppningsvis sprida något gott i världen. För att växa behöver jag gå utanför min komfortzon och göra det jag längtar efter och som även skrämmer. Springa genom Iran är den perfekta kombinationen – jag får uppleva vacker natur, möta människor, utmana mig själv, utmana mina egna fördomar och omsätta mina värderingar i praktiken. Bingo!

Löpmässigt har jag under sommaren laddat upp med borrelia och en tre-veckors halsinfektion som fortfarande sitter i. Löpmässigt har jag inte sprungit som planerat. Jag hoppas att min kropp är tillräckligt robust för att klara den drygt 2000 kilometer (vilket är nästan 1001 miles) långa utmaning som väntar. Planen är att springa omkring 35 kilometer per dag med min babyjogger som kommer innehålla tält, kök, utrustning och kläder.

Tåget saktar in på perrongen. Jag kliver ut och känner den milda sommarvärmen mot huden. Innan det är dags att resa ska jag hoppa naken i havet, plocka blåbär medan kvällssolen silar ned mellan löven, sjunga till Per Gessle, Peter LeMarc och Carola och dricka vitt vin på verandan. Sedan är det dags för det okända.

Kontraster fyller mitt liv med färg.