Sedan jag blev "maratonlöpare" är långpasset veckans enskilt viktigaste pass, ännu viktigare -om något kan vara viktigare än viktigast- är så klart helheten/balansen och kontinuitet i träningen.
Kommer fortfarande ihåg när jag sprang mitt första långpass över 30 km i november 2014, trodde aldrig jag skulle göra det, för maraton var ju inte min grej! Nu är ett pass i veckan på 30+ mer regel än undantag, dock är det sällan bara 30km "rakt av", utan det kan vara i kuperad terräng eller med fartinslag av varierad längd. Jag tycker att långpass med förändringar är mycket lättare att hantera mentalt, för då kan jag dela upp det långa långpasset i etapper och då känns det inte lika långt. Sällskap på långpasset är också att föredra, för då springer jag inte och tänker på hur långt det är kvar.
Om jag känner mig seg när jag sticker ut på ett långpass brukar jag tänka "gör det bästa av det här, för den här chansen kommer inte tillbaka", då skärper jag till mig. Under en maratonperiod, särskilt den jag nu har fram till VM i slutet av augusti är det inte så många chanser att få till de så viktiga långpassen. Ett intervallpass är lättare att avbryta och flytta till en annan dag.

Lördagens långpass på 33 km inklusive fartökning gick bra men efteråt kände jag mig trött i framsida lår och tänkte att jag verkligen skulle behöva massage. Chansade och ringde Mia på Access Rehab, gissa om jag blev glad när hon ryckte ut och hjälpte mig en lördagseftermiddag. Stort tack till Mia och Access Rehab.