Jag har nu sprungit två banlopp på 5000 m (16.50 och 16,53) inom loppet av en vecka, med helt diametral känsla. Till förra veckans lopp Enhörna challenge åkte jag med inställningen att få till ett bra träningslopp och gärna på en tid runt 16.40. Det var fler än jag som hade den ambitionen, tror vi blev åtta stycken i 3.20-tåget, alltid lättare att jobba tillsammans, dvs. turas om att hålla fart, det är trots allt för de allra flesta lättare att ligga bakom. Jag passerade 3km på 10.07 (lite långsamt för 16.40) och det kändes lätt och fint, ja det gjorde det egentligen hela vägen. Vill man springa personbästa på 5000m då ska det inte kännas bekvämt. Killarna jag hängt på spurtade på sista varvet och några lyckades ta sig under 16.40 medan jag själv fortsatte i samma tempo. En bra genomkörare som gav mersmak. Fanns det inte ett 5000m nästa vecka (läs: denna vecka).
Pratade ihop mig med Cecilia Norrbom från spårvägen om vi inte skulle försöka hjälpas åt att springa ned mot 16.40. Hennes coach erbjöd sig att vara farthållare i 3.20-fart. På tävlingsdagen anslöt även Josefin Gärdevåg från KFUM Örebro, det är inte så gott om bantävlingar i juli så det gäller att ta vara på tillfällena. Nu var vi tre som kunde hjälpas åt när farthållaren klev av. Han höll perfekt fart och när han klev av vid 3km hade vi strax under 10 min. Mina ben var mycket tyngre än veckan innan, inte alls samma lätthet i steget. Jag kunde inte gå med Cecilia - som var starkast för dagen - så hon fick kämpa på själv i täten men lyckades ändå springa på personbästa, starkt! Jag själv blev allt tyngre i både sinne och ben, det här var ju inte alls vad jag tänkt mig. I mål kom jag på 16.53 med tunga ben och inte en sekund snabbare tid i kroppen. Ännu ett bra "träningspass" i bagaget. Jag vet att jag inte är inte mitt livs 5000m-form men jag känner mig så stark att jag tänkte att det borde gå ändå. Kanske det ligger något i det där att man blir bra på det man tränar! Vill passa på att tacka Hasse Nilsson i Enhörna och Anders Kingstedt i Huddinge för att ni anordnar bantävlingar mitt i sommaren när tävlingskalendern ekar tom på banlopp.

Nu kanske någon undrar varför jag håller och springer massa bana när det är Marathon jag ska tävla och vara som bäst på. Det ska jag tala om, banitervaller/tävling är en träning som jag gillar, jag får jobba med steget (kommer upp) och vaderna stärks av löpning i spikskor, får även jobba i överfart, dvs. fart som är betydligt snabbare än min marafart.

Har du inte sprungit bana tidigare är det ett gyllene tillfälle att pröva nu i sommar, de flesta orter har en friidrottsbana som är öppen för allmänheten. Är ni två eller fler men på olika nivå är bana utmärkt att träna på tillsammans, den lite snabbare eller starkare försvinner inte iväg bakom kröken eller krönet :). Är det flera på banan, spring motsols och lämna bana ett till "snabbspringarna".