Vad gör man när det bästa inte är gott nog?
Det har väl knappast undgått någon att mitt stora mål den här säsongen varit VM i Kina precis som förra årets mål var EM i Zurich, vilket jag var 30 s ifrån. Min bästa tid från Dubai var 2.46.11 (debut), sista tjej in i laget hade 2.45.4x. Jag sprang även ASICS Stockholm Marathon på 2.49.01. Jag argumenterade såklart för att jag skulle få reservplasten på en samlad bedömning, men beskedet jag fick var att det enda man kunde gå på var snabbaste tiden. Svårt att säga något om det, bara acceptera att jag inte sprungit tillräckligt snabbt. Jag bestämde mig för att bryta ihop och komma igen.

Som jag nämnt i tidigare inlägg gjorde jag och min tränare Anders Szalkai (världens bästa enligt mig) en plan som skulle ta mig till Peking. Planen gjordes utifrån de uttagningskriterier förbundet publicerade förra hösten, gott så. Fick en lång sammanhängande träningsperiod som heltidslöpare som jag aldrig haft förut. Testloppen vi gjorde inför Sevilla marathon visade på god form. Jag kommer i mål på 2.40.43, pers med 5,5 min, där satt den, nu kom släppet! Vara nere på 2.40 efter tredje maran är bra i mina ögon (en aning subjektivt). Nu var VM-drömmen levande, jag underskred VM-kval-gränsen med 3,5 minut. Jag visste att det fanns duktiga tjejer som skulle utmana min tid men jag visste också att det inte bara är att ställa ut skorna och göra 2.40. Hela våren har varit en enda lång väntan för att se vad de andra tjejerna skulle prestera. Jag behövde inte vänta så länge innan min tid blev slagen med en halvminut. Då bestämde vi oss för att springa en mara till och försöka persa igen, i Sevilla kunde jag inte spänna bågen fullt ut eftersom jag i första hand ville klara kvalgränsen på 2.44. I Prag fungerade det inte alls därför valde jag att bryta, passera halvmaran på 1.20.40, är inte dåligt men jag ville springa snabbare, fanns ingen anledning (trodde jag) för mig att springa i mål på 2.44/45.
Som jag också skrivit om tidigare kände jag att det inte fanns mental kraft till att ladda om för Stockholm marathon, jag förlitade mig på min 2.40 tid. Springer dom andra tjejerna snabbare, ja, då är dom värda platsen. Nu är Stockholm en långsammare bana, hur mycket vet jag inte, men vi trodde att inte mer än 2 minuter skulle dras av, men vi visste inte! Men det visade sig att det inte spelade någon roll. För anledning till att jag inte fick en plats är att de andra har två lopp (långsammare) under kvalgränsen från förra året. En av de uttagna har sprungit 30s snabbare än mig (känns det igen från förra året)hon är skadad och har varit ett tag, men hon bedöms kunna prestera bättre än mig trots att jag varit skadefri, dom har inte stort hopp om mig. Det går inte precis i linje med att man ska kunna prestera på sin absoluta toppnivå på kommande mästerskap. 11 veckor är inte oceaner av tid i maratonsammanhang.

Trots att jag för fyra månader sedan sprang på 2.40 vilket är snabbare än två av de uttagna tjejerna gjort, deras bästa tider är 1 respektive 2 min långsammare satta i januari och augusti 2014, hamnar jag utanför. Det hade inte spelat någon roll om jag sprungit på 2.38 för jag har fortfarande bara en tid under kvalgränsen. För det kan ju inte vara så att tiderna från årets Stockholm marathon kan bedömas bättre än mina 2.40, för då skulle jag ha fått en plats till EM förra året med mina 2.49.01, men det var ju snabbaste tiden som räknades... Jag hade uppskattat om jag fått reda på det i vintras att jag för att överhuvudtaget vara aktuell, var tvungen att göra två tider under kvalgränsen. Det är inte optimalt för alla att springa två maror på våren och en tredje i augusti.

Det här är inte riktat mot någon av de uttagna tjejerna, flera av dem är mina klubbkompisar och jag önskar dem all lycka till. Det jag har invändningar emot är hur den här uttagningen gått till, dvs. att uttagningskriterierna ändrades och man tar ut skadade löpare.
Jag är inte bitter, bara ledsen, besviken och väldigt revanschsugen. Tack till alla som stöttat!