Jag landade i Sevilla sent på torsdagskvällen (loppet gick på söndagen). Fick en ok natts sömn (stenhårda sängar) joggade lätt på fredagsmorgonen + några strides med helt ok känsla. Värre var det med joggen morgonen därpå (lördag), stelt, kantigt och hade jag inte lite "känning" i vänster sätesmuskel? Hjärnspökena arbetade på högvarv. Som jag skrev i tidigare inlägg infann sig ett lugn och jag kunde sova gott, om än lite färre timmar.
Klockan ringde 05.50 och då var det dags för lite frukost och efter det ett snack med coachen. Senast 07.15 var jag tvungen att vara i lobbyn för avfärd med den specialchartrade bussen för oss elitlöpare. Ibland lämnar spansk organisationsförmåga lite övrigt att önska men fram kom vi om än i något mer komprimerad form (bussen var fylld både till höjden och bredden). Det var en något kylslagen morgon men jag hade förberett mig med flera lager kläder(tänkte inte göra om samma misstag som i England några helger tidigare där fötterna var domnade när jag startade). En stor fördel med att få vara i elitgruppen är att vi hade ett tält i anslutning till starten där vi kunde lämna kläderna dock 15 min innan start, hade därför en jacka som jag slängde av mig precis innan start, för att inte bli kall. Jag, min tränare och Fredrik Uhrbom (landslagslöpare) värmde upp 15 min tillsammans och då kände jag att det inte var så farligt kallt, det fick bli linne och vantar! Uppvärmningen kändes rätt ok och det gjorde mig inte orolig, oftast går det bäst när uppvärmningen känns usel.

Inför viktiga tävlingar lyssnar jag alltid på rock (har en iron maiden skiva i bilen), den här gången hade glömt min mp3-spelare hemma, inte bra. När vi står som packade sillar fyra minuter innan start flödar rocken ur högtalarna, där och då kände jag, idag är min dag! Fick en enorm boost av det, när jag stod där och sjöng med.

Första fem kilometrarna bara försvann, när vi passerade 10 km på strax under 37 min tänkte jag att det var ganska snabbt men jag hade bra flyt. En liten bom var att någon tagit min flaska med sportdryck vid andra vätskestationen så istället för att få ca en deciliter sportdryck fick jag ca 10 centiliter vatten och några droppar sportdryck vid 12,5 km. Det är inte alldeles enkelt att ta en pappmugg i farten, försöka att inte skvimpa ut allt och med lite tur träffa munnen men några droppar innehåll. Det var bara att gilla läget och fortsätta. Jag sprang i en klunga med några andra killar, mestadels pacern först, jag sen och resten bakom mig. Flytet och känslan kom och gick lite men när vi passerade halva sträckan på 1.19 dvs. 40 s över mitt personbästa blev jag inte stressad över den tuffa öppningen utan noterade bara att det var en bra öppning. Största störningen under loppet var att någon tagit min flaska inklusive gel vid 25 km, fick en energi- och mental dipp innan jag fick energi igen vid 28 km. Här hade vi fått släppa den stora klungan som kommit ikapp oss strax efter 21 km. Här började jag fundera på om jag skulle kunna hålla ihop det på egen hand när farthållaren skulle kliva av. När han väl gjorde det var det inget att välja på, det var huvudet under armen och den ena foten framför den andra. Slakmotan mellan kilometer 33 och 34 tog på kroppen, en tjej kom ikapp, jag försökte hänga på men hade inte krafterna. Kilometer 35, det är nu den kan slå till, den berömda maraton-väggen. Den kom inte men benen började protestera, när vi vid 37,5 km sprang runt i en snav rondell trodde jag att det var tack och god natt. Då stod Fredrik Uhrom där och skrek att jag hade chansen på 2.41 och det var en tändvätska. Kullerstenarna mellan km 38 och 39 hade jag kunnat vara utan, här passerade jag många killar som ropade på mig "keep going". Även publiken var fantastisk den här delen av banan. Precis innan km 40 skulle vi över en lite bro och den kändes som Västerbron. Här var det riktigt tufft. Här hjälpte det verkligen att jag hade erfarenheten från Dubai Marathon, där benen gav upp helt och hållet vid 38 km, men jag kom i mål ändå. Vid 41 km tänkte jag, jag kommer i mååål och jag skiter i vilken tid det blir, men det gjorde jag ju inte, struntade i tiden alltså. När jag kommer in på stadion ser jag att jag kan gå under 2.41 så det var bara till att spurta för allt vad jag var värd och det var inte så mycket, men det räckte!

Jag var genuint lycklig när jag kom i mål. 2.40.43 liksom, vem hade trott det, förutom jag och min tränare! Så j**la härligt!

Det jag är mest nöjd med är att jag vågade öppna hårt och att jag var så stark att jag kunde hålla ihop löpningen när jag blev själv. Ett styrkebesked.

Bjuder på lite bilder från loppet!