Så kan man sammanfatta min start i DN Stockholm halvmarathon.
Givet min träningsbakgrund och "skadekänningar" borde jag inte springa 21 km på asfalt i tävlingsfart. Det var samma förutsättningsr inför förra årets sm i halvmaraton som då gick samtidigt som Göteborgsvarvet. Jag var anmäld men övervägde aldrig ens att starta, förståndigt! Vad har hänt sedan dess, mer än att jag möjligen har blivit mindre begåvad?! När jag fick kramp i magen vid 4 km som jag aldrig tidigare upplevt och som inte ville släppa, såg jag det som ett tecken från högre makter att det inte var meningen att jag skulle springa mer. Besviken just då men idag känner jag bara en lättnad.
Jag ska nu lägga en plan och bygga en stark och uthållig kropp. Det är lite förändringar på gång som jag hoppas mycket på.
Idag blev det lite löpning i form av backintervaller i gräsbacken i Hagaparken (för er som känner till den). Första intervallen gick på 80s vilken också var den långsammaste. Den 9:e gick på 70 s, då sa sällskapet "sista på 60 s" jag tyckte sub 65 s var mer realistiskt. I mitten på sista intervallen när jag börjar tappa lite hojtar han "tänk på bullen", det funkade nästan, 61 s blev det, ok men inte mer! Jag fick en kardemummabulle ändå :).