I förra veckan åkte vi iväg på en minisemester till London. Ingen London-vistelse utan att springa ett parkrun. Varje lördag klockan nio arrangeras 5 km-lopp i parker runt om i hela England. Det är gratis att delta men för att få en tid måste man registrera sig på hemsidan och skriva ut sin egen streckkod.
Vi har fastnat för Wimbledon Common parkrun (http://www.parkrun.org.uk/wimbledon/) som ligger sydväst om city. Jag har sprungit där fyra gånger och min bästa tid är 17.42 ingen supertid på 5 km och jag tror varje gång att jag ska slå tiden med hästlängder, men det verkar inte vara så lätt. Tror bara det är två tjejer som sprungit snabbare. Banan är platt men går på grusvägar och stigar och har några rejäla svängar. Bilder från loppet http://www.parkrun.org.uk/wimbledon/photos/. Innan lördagens lopp har jag inte sprungit intervaller annat än i mosse och där är det inte snabba tider som gäller. Var därför väldigt osäker på hur det skulle kännas att springa "fort" igen. I starten är det som vanligt tokrusning och jag hamnade runt tionde plats. Det är inte alldeles enkelt att springa om i början och efter ca 400 m är det en sväng som är nästintill 360 grader och där stod jag i princip still. Sedan kunde jag dock springa på och plockade en efter en. Det som slog mig var hur bra och lätt det kändes att springa. Efter två kilometer låg jag trea och jag bestämde mig för att hänga i och plocka dem en efter en! Det var väldigt lerigt och halkigt på sina ställen och det var på ett av dessa ställen jag gick ikapp och förbi han som låg först. När det var 1,5 kilometer kvar kom ett parti där det var glashalt och där tryckte jag på och utökade min ledning. Mosslöpningen har gjort lite nytta. Jag kom i mål på som 1:a på 17.58 och vann med nästan 10 sekunder. Första kilometern gick på 3.45 och sista på 3.25 så det kanske finns lite mer i kroppen redan nu. Inte min bästa tid men en seger är alltid en seger. Jag var den första kvinnliga segraren på nästan 400 lopp! Jag börjar dock bli orolig för att jag har blivit en "brödrostlöpare" dvs. någon som bara kan prestera på smålopp. Får ta med mig känslan från i lördags till när det verkligen gäller.