.... you never know what you´re gonna get" är en välkänd replik från filmen Forest Gump.

Visst är det väl så. Det talas mycket om målsättningar i idrott och livet i allmänhet. Det kan gälla en prestation, något man vill uppnå, men det kan också vara delmål på vägen mot det stora målet. Jag tror visst det är viktigt att ha en tanke, en plan och en dröm om vad man vill åstadkomma, men samtidigt är det för mig viktigt att ha en väldigt ödmjuk inställning till tillvaron. Allt kan ändras. Saker du inte trodde var möjligt kan hända. Vägar som inte fanns dyker upp och andra försvinner.

Om ödmjukheten då innebär att man kan justera lite i sin plan utan att uppleva besvikelse, då tror jag man har någon form av sund balans i tillvaron. Åtminstone känner jag så. Kanske jag "gillar läget" lite mycket ibland och borde stå på mig, men ibland tänker jag varför det? Det är inte så att jag vill vara eller tycker man ska vara en flipperkula i livet som ramlar runt utan vilja, men att inse att man kan nå sitt mål på lite olika vägar som inte alltid är tydliga från början.

Jag kunde t.ex. inte tro jag skulle bli en inbiten löpare på väg mot ultralopp. Nu är jag där och vet nästan inte riktigt hur det gick till, men jag gillar det.

Jag gillar känslan av frihet och känslan av att för egen maskin ta mig långt, mycket långt. Jag gillar att röra mig lika mycket som jag gillar att stanna upp. Vila och rörelse är lite som hönan och ägget. Jag vet inte riktigt vilket som kommer först. Jag måste vara i vila för att komma i rörelse och röra mig för att komma till vila. Det är bara så härligt att springa.

jo, "Life is lika a box of chocolates..." Ta för er även av det undre lagret:)