Livet letar sig fram bland veckodagarna. Det är tid för arbete och tid för familj. Tid för hushållssysslor och tid att springa. Helt enkelt tid att leva. Det har inte alltid varit lätt för mig att prioritera löpningen. Jag har tidigare känt att säga ja till att träna innebär att säga nej till något annat också angeläget. Dåligt samvete kröp fram oavsett om jag tränade eller ej. Tog jag mig tid att träna borde jag kanske varit hemma istället och var jag hemma borde jag kanske ut och springa? Är det någon som känner igen sig.

Jag har inget facit på hur tiden ska räcka till för allt man vill, kan, måste och ska göra. Tiden är konstant för oss alla och ingen har DET rätta sättet att fördela tiden, men alla har kanske SITT rätta sätt att disponera den? Det gäller bara att hitta sitt sätt. I det sättet behöver man ta hänsyn till hela livssituationen med familj, hem och arbete.

Att träna löpning och löpning riktigt långt innebär att man måste avverka mil efter mil tillsammans med kortare kvalitét pass. Detta TAR tid. För mig innebar den stora insikten att upptäcka att löpningen GER tid. Jag blev klarare i huvudet och fick mer energi att vara mer närvarande när jag väl är hemma än jag kanske tidigare varit. Närvarande är ett bra ord tycker jag. Att vara närvarande för mig innebär att vara där i stunden det händer. Att vara där under den där löpturen och att vara där och lyssna när någon pratar. Löpningen gör mig närvarande.

Ibland är det bra att bli påmind om varför man springer.

Kanske behöver göra några kom-i-håg-lappar?