Hösten drog igång i raketfart med skola, dagis och jobb! Jag hade dessutom planerat in en jobbvecka i Brasilien som upptakt efter sommarledigheten, vilket gjorde att semesterhjärnan fick en smärre chock men effektivt sätt att starta upp på:-)

Jag kände mig t o m så igång efter en vecka i Brasilien att jag bestämde mig för att jag nog var redo att springa Tjejmilen! Det är ju en fantastiskt rolig tävling och rent utsagt plågsamt att vara i stan om man inte själv får delta.... MEN eftersom jag mestadels fått hålla mig till lugn distans under sommaren så ville jag ju ändå testa bara lite om det också fanns någon fart i benen.

Planerade därför in ett 8x4 min (1 min vila) pass i Stora skuggan en lunch....det kändes oväntat bra de första 6 intervallerna och jag kände verkligen hur motiverad jag blev att dra på mig tävlingslinnet igen! Men då kom den förstås som ett brev på posten, Muskelbristning ! Arrghhh...kände ju snabbt igen den knivskarpa smärtan i baksida lår och det var bara att tacka för det roliga så länge det varade och lunka hemåt! Givetvis levde hoppet om en start iTjejmilen kvar tills någon dag innan loppet då jag tvingades inse faktum :-( Idag ca 2 veckor efter bristningen kändes det ändå OK att springa men nu är ju både Tjejmilen och DN Stockholm halvmarathon ett minne blott.....men visst, kommer ju en ny chans nästa år...och skam den som ger sig osv.....

Nåja, jag har kunnat få min tävlingslusta mättad genom barnen som både bjudit på spännande fotbollsmatcher, friidrottstävlingar och simhoppande! Och det finns ju inget som kan göra en så stolt som att se sina små göra framsteg i det de tar sig an, och långt mer imponerad av dem blir man ju än vad man någonsin skulle kunna imponera på sig själv (-: