Två sjöar, rundbana, varvet och så maran

Så,
ska börja med det ni förhoppningsvis redan har glömt, eller ännu bättre, aldrig känt till. En halvmara i Granollers den 3 feb 2013. Det var sista dagen av ett nästan månadslångt läger i olika delar av Spanien, och detta lopp skulle bli beviset för att jag hade kommit någonstans med min träning under januari. Men det gick inte alls. Jag försökte hänga på en klunga men fick släppa dem efter 6km och sedan gick det riktigt långsamt resten av loppet. Tiden blev precis under 1.10 och det var hela fyra minuter från pers. Samma kväll flög jag tillbaka till Sverige, och eftersom jag tidigare tagit ett beslut om att stanna i Spanien så länge jag hade råd (hade hoppats att det skulle göra mig till en bättre löpare!) var jag ganska skärrad över mitt dåliga resultat.

Hade jag gjort rätt som satsat så hårt i början av året?, frågade jag mig, samtidigt som jag klev på flygbussen som skulle ta mig bort från Skavsta. Jag hade inga pengar att betala med vid ombordstigning, så jag tvingades gå in på Skype under min nattliga bussresa för att där få kontakt med min brorsa i USA som var den enda jag kom på som kunde tänka sig vara vaken vid denna sena timme. Han kunde som tur var låna mig några hundralappar och med en känsla av lätthet betalade jag chauffören vid avstigning och satte ner mina fötter i ett kallt och totalt folktomt Linköping, långt bort från Teneriffas värme, ännu längre från Madrids gatuliv, men kanske allra längst ifrån några fler starter i halvmaror som de i Santa Pola och Granollers. Att tävla igen hade blivit helt otänkbart, nu behövde jag bita i det sura äpplet och träna upp mig i detta bistra land!

Följande morgon, efter en natt på Johan Hydéns soffa, tog jag tåget till Malmö och senare bussen till min lägenhet i Arlöv. Följande månad kom att bli den mest träningsbesatta i hela mitt liv. Jag slutade blogga, jag avslutade mitt facebook-konto, men jag har faktiskt för mig att jag läste tidningen de flesta dagar(!). I övrigt lyckades jag inte upprätthålla kontakten med omvärlden de följande veckorna. Med det sagt ville jag inte att folk skulle tro att jag hade dött, jag startade t.ex. ett Instagram-konto där jag påbörjade ett projekt om myten med den alkoholiserade marathonlöparen, ironiserad i dagboksform med all min träning och alkoholkonsumtion (dagligen nerskrivet till en nytagen porträttbild tagen efter varje träningspass). Jag har alltid trott på att andra människor är förmögna att hitta en djupare eller helt annan innebörd i ett enkelt budskap, och även om konceptet varken var av nyskapande karaktär eller speciellt idrottsligt intressant, kände jag att formatet utgjorde en passande grund för mig vid denna tidsperiod. Och för att den rätta känslan, med tomma och uttryckslösa formuleringar, skulle infinna sig avstod jag själv från alkohol under denna massiva träningsperiod.

Det är spännande hur snabbt man flyttar gränserna för VAD mycket träning kan innebära. Inom loppet av några veckor hade tre mil under en dag plötsligt förknippats med vila, och en bra mängddag låg istället kring fem mil. Oftast mådde jag illa under kvällen och långt in på natten av det sista passet, eftersom det oftast kördes som ett fettförbränningspass där tanken var att starta med relativt tom tank och otillräcklig vila för att mot slutet uppnå känslan av den sista milen i ett marathonlopp. Efterförbränningen var hög och varenda natt vaknade jag minst en gång med huvudvärk och kalorilängtande mage. När kl var halvtolv en kväll gick jag ut och körde ännu ett pass på det mile-långa kuperade motionsspåret som ligger en knapp kilometer ifrån mig. Det var det fjärde löppasset för dagen, och när jag kom upp på höjden och såg ut över Turning Torso och resterande stadsbebyggelse tänkte jag att det var möjligt att nå hur långt som helst i nästa mara, bara jag behöll passionen. I varenda vaken minut. (I efterhand upplever jag detta som att jag förmodligen tappat kontrollen, eller bara var besatt.)

Men de vakna minuterna blev bara fler, och det blev allt svårare att vakna utvilad och passionerad. Varje gång jag la mig i sängen drogs min hand till bröstet och det tog allt fler timmar att lugna ner kroppen för att få den att somna varje kväll. Hjärtat slog inte harmoniskt. De då och då inträffade dubbelslagen blev allt fler och upplevdes hårdare, och jag visste att jag var tvungen att hejda besattheten när mars månad satte in, annars skulle jag inte prestera nåt bra i vår. De sista dagarna av februari började så gå mot sitt slut. Min situation var ohållbar på många sätt, och jag visste att det påverkade mitt sätt att tänka och träna. Jag hade, åtminstone tillfälligt visade det sig, blivit av med mitt Asics-kontrakt, och jag fick söka långt in i garderober och källare för att dra fram halvslitna skor jag slutat använda för över ett år sen, ibland två år. Då stötdämpningen blivit dålig och asfaltsträning fortfarande var enda alternativet, vågade jag inte använda samma skor på två pass i rad, utan bytte mellan fem-sex stycken för att inte gambla allt på ett kort och gå sönder på kuppen…

Första söndagen i mars kom och det var tänkt att bli den sista dagen i mängdträningsavsnittet. Jag hade kört mitt längsta långpass på över ett halvår dagen innan och jag började äntligen se fram emot mer kvalitetsinriktad träning. Men på söndagens distans uppstod en distinkt smärta i skenbenet som jag aldrig tidigare känt av, det blev till ett stegrande besvär och innan jag hunnit hem hade oroligheten satt in ordentligt. Senare på kvällen gjorde varje steg ont och jag fasade för stressfraktur. Den kommande veckan handlade jag smart och undvek löpning till utredning, behandling och förbättring var till ända. Det kändes nästan helt riskfritt att springa igen och helgen efter åkte jag till Stockholm för Två Sjöar Runt. Tävlingen slutade med seger och även om jag inte kände att löpningen gick hundraprocentigt så gick den tillräckligt bra för att det skulle ge mig mod att fortsätta förbättra den.

Problemet var att jag redan under den korta kvällsjoggen efter loppet kände att den inflammerade senskadan i skenbenet slagits upp igen. Dagen efter kom jag tillbaka till Arlöv och en lite mentalt tyngre period tog vid. Jag avlivade mitt Instagram-konto, mycket för att ironin gav en besk och förvirrande eftersmak när inläggen numera bara stundtals var uppdiktade, men ibland också sanna. Mina utflykter till diverse gym blev allt frekventare och längre, men då och då fortsatte försöken med löpning, oftast på konstgräs eller golfbanor för att få bästa möjliga underlaget. Mitt vanligaste "kvalitetspass" var att cirkla runt en mile på konstgräs innan jag bytte håll och körde ytterligare en mile, då i något högre tempo, och så fortsatte jag i kanske en halvtimme innan en långsammare hemjogg tog vid. Kanske inte världens roligaste träning, men för mig var det under denna period det bästa som fanns, en transartad rusningseffekt utan dess like, och under ett påskläger i Polen tog jag konstgrästräningen med mig och avslutade såväl distanspass som långpass på den mjuka mattan i den kontrastrikt hårdare farten.

Men man springer inte snabba lopp på blott rytmiska fettförbränningsritualer. Veckan efter Polen åkte jag till Fuerteventura och den trettiogradiga värmen var det bästa botemedlet mot mitt skenben. Efter första dagen där borta har problemet inte återkommit och i den sanslösa värmen tog jag mig ensam an de första banintervallerna jag kört på flera år. När jag kom hem till Skåne blev jag uttagen att köra Nordic Challenge, vilket då varit mitt träningsmål de senaste veckorna. I Sandviken kom det, precis som jag befarat i tankarna, att blåsa upp till oväder minuterna före start och jag försökte undvika att känna bitterhet över detta under mina sista stegringslopp. Mitt senaste framträdande på bana hade ju varit precis två år tidigare, även det ett NC 10000m på Island med storm och aska i luften, och då som nu befann jag mig i bra form bara för att komma dit och låta sig stagnera med vinden. Men jag hade blivit en klokare löpare och denna gång tänkte jag inte "spräng-dra" mina krafter i onödan, de är ju allt man har i en löptävling. Jag inledde lugnt och hängde med i slutet av klungan och även om jag ensam fick stå ut med vinden under andra halvan av loppet, då farten i täten skruvats upp, kunde jag hålla ut och gå in på hyggliga 30.32.

Nästa tävling var Göteborgsvarvet två veckor senare och det var med en blandning av tvivel och hopp som jag åkte till Göteborg. Jag hade till slut fått in årets första lätta men också rappa intervallpass tisdagen före, och även om dessa tolvhundringar inte sa så mycket om halvmarathonformen så sa dem åtminstone att jag inte var alldeles nedkörd inför årets första SM. Att det fanns tvivel berodde till stor del på att jag skulle få möta löpare som jag visste hade tränat bättre, regelbundet hårdare, och mer specifikt än vad jag själv hade gjort. Och att behöva springa sida vid sida med sådana typer kunde bli en uppenbar verifikation på att jag kanske varit helt fel ute med mitt upplägg under våren. Med tankar om att detta race kan bli det sista jag gör som satsande löpare, kom timmarna allt närmare startskottet. Så stort var alltså tvivlet, men även om man ska ta känslor på allvar ska man inte ta dem ordagrant.

Men Varvet gick vägen och jag fylldes av stor lättnad, tillfredsställelse, och det viktigaste av allt, ett besked till mitt inre om att jag kunde fortsätta min satsning åtminstone ytterligare ett år. Nu var plötsligt Stockholm marathon-dagen i annalkning, och även om jag försökt hålla i långpassen under torsdagarna de tävlingsfria veckorna, hade jag inte ägnat mycket tanketid åt maran den senaste månaden. Två dagar efter Varvet kom jag att dista en halvmara på mjukt underlag, men sista biten urholkades de ännu inte återkomna krafterna och dagen efter kom jag ur gungning med en ovanligt tung löptimme. Ett snabbt beslut togs om att vila dagen efter och på torsdagen fick jag in ett bra progressivt långpass på knappa nittio minuter, där toppfarten kom ner på treminuter blankt.

Efter en halvtimme oengagerad slöjogg på fredagen, kördes på lördagen tusingar med en minuts vila eftersom det är något som gett mig formtoppning tidigare, t.ex. före Lidingöloppet 2011. Det blev garanterat för hårt den här gången men jag hade fortfarande dagar åt att ta det chill. Söndagen var alltså trötta ben under 75min kuperad distans och fick därför följas upp med vila måndag och kort 5.30/km-jogg på tisdagen. Det kändes helt klart oroväckande och efter denna slow motion tripp lade jag timmar på att stretcha och massera varenda löpmuskel jag kunde komma på. Dagen efter sprang jag ledigare, men med nästan samma sömngångarkänsla. 2x1609m fick bli passet att komma igång till och fastän det var tänkt att gå strax under marathonfart gick det minst tio sek snabbare än så. Med andra ord hade jag fortfarande formen, jag behövde bara lättheten också.

Den 1 juni kl 11.30 befann jag mig mitt i uppjoggen till Stockholm marathon 2013. Jag var nöjd med känslan i kroppen och var förväntansfull på att springa de 42,2 kilometerna genom staden. Om några timmar skulle det sista äventyret den här våren vara över, och jag visste att en mindre besvärlig period stod på tröskeln. Många av mina problem hade följts upp och vänts till min fördel. Jag kände återigen tryggheten i att vara löpare, och istället för ett överhängande ansvar att behöva prestera kände jag nu bara en möjlighet att lyckas. Men man kan aldrig veta säkert vad som händer i ett lopp eller ännu mindre i framtiden. När jag nu sätter punkt kan jag inte ens säkert veta om det hänt något i era huvuden. Eller vad ni tror händer i mitt.