Det är nu 2,5 månader sedan jag skrev något senast. En ansenlig tid, men ändå inte så lång tidsrymd i våra liv att ni glömt bort mig.

Skrivkramp? Ja kanske, men tiden sedan jag senast skrev har snarare handlat om en mental kamp, i det liv jag levt och de meter jag sprungit, sedan den 10 november. Då hade jag precis kommit igång med vad jag trodde skulle bli en lång grundträningsperiod. Men den blev inte så lång, något hände, och i den här texten ska ni få veta när detta diffusa "något" hände och vad som blev dess konsekvenser...

För att börja från början så rullades min träning igång så sakteliga under november. Det blev sällan dubbelpass, åtminstone inte i bemärkelsen löpning. Jag hade skaplig motivation, jodå, men för en gångs skull ville jag skynda långsamt. Inget rivstartande alltså, bara ett lugnt smygande. Det fanns ju ingenting jag tränade för, inte något speciellt datum då jag var tvungen att vara i form igen. Jag uppskattade dagens sävlighet och om jag inte var sugen att springa på förmiddagen, ställde jag hellre in passet än att göra det halvhjärtat.

Men även om jag förskonade min kropp från många träningstimmar så upplevde jag ett stegrat fokus i varje pass. En koncentration som jag i praktiken inte hade varit i närheten av tidigare. Jag ville lära mig något nytt, och det allra senaste tycktes mig vara det som handlade om min mentala förmåga att hantera den kroppsliga fysiken. Och ja, det var nog ungefär så jag såg på min idrottssatning vid denna tidpunkt, tre delar som jag lekte med att försona: "Viljan - förmågan - och fysiken"!

Istället för att ta genvägar mot bra form ville jag att alla delar skulle sammanstråla samtidigt. Detta i motsats till den sommar- och höstträning jag bedrivit då "vilje-jaget" ibland tvingade sig på min "fysik" utan att det så viktiga mellanledet "förmågan" hade väckts till liv efter min långdragna skada.

Precis som det kanske inte är solklart vad jag menar nu, var det heller inte solklart för mig att jag var på rätt väg med min satsning. Men jag räknade av dag efter dag och hoppades neurotiskt på att en dag få solsken i min vardag. I den senare meningen är det både bokstavligt och bildligt menat, för efter en nöjesresa till Bern, Schweiz i mitten av november, som kom att fördunklas av tjock timma, brusten vänskap och nattsvart mörker, kom jag tillbaka till Skåne som ett vrak. Min välvilja mot andra var instabilt lagd, känsloregistret labilt, och sakerna jag upplevt i Bern gjorde att det som råkade hända veckan efter blev som tunga slag rakt in i hjärtat på mig.

Vad som hände både i Bern och efteråt är för er obetydligt, men allt kom känslomässigt ikapp mig fredagen den 23 november. Jag minns inte om jag tränade den här dagen, det kan jag då inte tänka mig, men jag minns att jag grät och några timmar efter jag gråtit hade jag lämnat hemmet och begett mig till Köpenhamn. På den första baren jag gick in på beställde jag åtta öl, och resten av kvällen blev som den blev. Men dagen efter tror jag det började vända - det brukar göra det efter en stor urladdning.

(Det är så inbyggt i mig vid det här laget så jag kan inte objektivt säga om det stämmer eller inte. Men jag har en vän som ofta påpekar att det är viktigt med urladdningar, och mina dagar började åter igen göra anspråk på det sävliga efter denna händelse.)

I alla fall, helgen efter åkte jag till Stockholm. Den var en bra helg, en helg fylld med träning och bara någon enstaka öl. Efter en månad som (faktiskt) inneburit fler ute- än innekvällar fungerade för en gångs skull Stockholms kyliga klimat och snöfrostiga gator som naturmedicin för mig. Jag körde ett bra bandpass, och även om det började smärta efteråt var jag för positivt lagd just då för att låta det dra ner mig.

När jag återvände till Skåne hade den riktiga vintern slagit till även där, och då kom genast bandpass att inkräkta på min tidigare så medvetet skadeavlastande vinterträning. På ett par dagar hade jag nått en punkt då jag insåg att det i trestegskedjans sista del "fysiken" växte ett sår som jag inte hade kontroll över. Det medförde att jag helt plötsligt inte visste om jag skulle kunna fortsätta min långsiktiga grundträning, en skräckinjagande tanke, för vilken långlöpare som helst.

På lördagen var jag så ute ännu en gång, och även om jag inte beställde åtta öl på rak arm så blev det till slut en ansenlig mängd ändå. Jag satt dock med gott och gammalt sällskap, och det fanns således ingen destruktiv sida som pockade denna gång. Bara en oroligt värkande knut i samvetet, som blott fanns där av skälet att jag morgonen därpå skulle träffa Johan Larsson kl 8. Då jag visste att det skulle bli ett hårt pass låg jag nästintill sömnlös när jag väl kom hem på natten.

Efter en uppvärmning på 8 km var det dags för en fartökning på 19 km i 3.30/km. Det kanske inte låter jättesvårt, inte ens om man övervägt att spy redan efter uppvärmningen, men slumpen var sådan att ett oväder var på gång att dra in och även om det ännu inte var full storm så var det på gränsen till vedervärdigt att vara ute och löpa på den bistra asfalten med den isande hårda vinden i ansiktet.

Det stod klart för mig efter detta bisarra pass, att även om fysiken var eländig och förmågan var otränad så var ändå huvudet, tidigare nämnt som viljan, med mig i löpningen. Men löprundan tog mig hårt, och hela dagen låg jag utslagen efteråt. När kvällen kom orkade jag äntligen sätta mig på en stol med uppslagen laptop framför mig.

Jag kände att det skulle bli svårt att utveckla min löpförmåga de kommande veckorna, då jag inte visste bot på hur min fysik skulle orka med mer träning. Men eftersom jag nu hade huvudet med mig, mer än kanske någonsin tidigare, ville jag utnyttja detta innan det var alldeles för sent... Och så kom det sig att innan natten slagit an för måndag hade jag anmält mig till Pisa marathon nästkommande söndag.

Morgonen efter var det som jag hade drömt allting. Men någonstans inom mig visste jag så klart att jag kvällen tidigare hade gjort en antydan till, för att inte kalla det en tydlig markering om, att en groteskt svår uppgift snabbt närmade sig. För att låta bli att ta reda på om jag varit totalt dumdristig eller inte, avstod jag denna dag från att löpträna.

Till tisdagen hade jag bokat in en distansrunda med en löpare som i praktiken la av för många år sedan. Jag mötte upp honom i närheten av hans skola och kunde alltså redan innan vi började jogga säga att tempot skulle bli behagligt, på gränsen till beklagligt lugnt. Motivet till upptåget var att ingenting fick brista, enda möjligheten till självförtroende nu var att ligga lågt. På kvällen fanns ändå en tanke om att köra något i marathonfart, men tack och lov valde jag ännu en gång den okända vägen genom att springa mitt pass i djupsnö.

På onsdagen flög jag till Italien. Samma kväll ringde min mamma, men hon fick inte veta att jag hade lämnat Sverige. Ingen visste att jag skulle springa en mara, även jag själv kände mig ju osäker på utgången, och av den orsaken hölls min resa hemlig för i praktiken samtliga. Givetvis hade jag tvingats meddela ett par personer som jag bokat träff med att så inte kunde ske, men jag gav ingen anledning, bara en kort beklagan till mitt avhopp.

Från mitt hotellrum hade jag två kilometer till marathonstarten; tillika Det lutande tornet. På torsdagen joggade jag dit men det visade sig ta en hel kvart. Visst hade jag tänkt jogga runt en mil, men efter jag stannat till vid tornet med hemskt seg kropp (och fotat en asiat som bad om det), så kom jag helt enkelt inte igång igen. Jag försökte ta mig tillbaka till hotellet men tvingades stanna igen för att stretcha en halvtimme. Min kropp var i sämre skick än vad t.o.m. pessimisten i mig tidigare befarat.

Men än fanns det tid till putsning! Denna dag kanske jag la åtta timmar på att töja, massera och på liknande sätt försöka få igång mina muskler. Jag var så klart livrädd för att komma till start med en fallfärdig kropp; för att komma till ett marathonlopp med en gastkramande vålnad inom mig. Har man en gång gjort det vet man att det är bland det värsta som finns. Jag halverade mina upprustningstimmar dagen därpå och ytterligare en dag senare, den före loppet, visste jag att det skulle bli förödande att lägga mer än två timmar på den kroppsliga behandlingen.

Mitt i denna massiva viljeansträngning höll jag mina dagar så enformiga som möjligt. Jag gav ju min kropp en rejäl omgång, men lika mycket hjärntvättade jag mitt huvud under dessa kemiska dagar. Det fanns alltså ingen vilja till utforskande, och istället för att upptäcka omgivningen, läsa böcker eller surfa på internet, lät jag bara en sak hända... Det på TV:n! Redan första kvällen hade jag bestämt vilken kanal som skulle stå på och den byttes sedan inte på fem dagar förrän natten efter loppet. Att bara titta på en enda kanal kanske inte låter så konstigt när man befinner sig utomlands, men saken var den att denna kanal bara sände ett enda program, på knappa timmen, som alltså visades för mig om och om igen.

Varje dag lämnade jag dock rummet för att äta en pizza och dricka två öl. Samma procedur fyra dagar i rad alltså, alltid en pizza och så 0,6-0,8 liter öl till detta. Aldrig mindre, aldrig mer... Detta var min uppladdning och efter ett flertal maror med stort fokus på vätska och energi före och under loppet ville jag göra allt så enkelt som möjligt. Till upplägget hörde att jag under maran skulle dricka minimalt med vatten och aldrig ta någon energi. Jag, som brukar vara van vida att svälja mun efter mun med sportdryck och gel, skulle denna gång springa mig tom på energi. Tom på allt som hänt under det jävla året. Detta skulle bli mitt avsked på alla galna idéer, alla beklämmande situationer och alla desperata handlingar som utgjort de tolv månaderna.

Om jag skulle ta mig till mållinjen eller inte var omöjligt att spå... Men när söndagsmorgonen kom visste jag vad som skulle göras. Det fanns inget större sug, ingen stor längtan, men då jag slog upp ögonen på race day tackade jag livet för att jag fått tillräckligt med nattsömn.

Då fanns nämligen möjligheten att jag skulle förmå mig göra det som alla människor ibland måste göra; "Annars är man ingen människa utan bara en liten ort" som Skorpans äldre bror säger till honom i Bröderna Lejonhjärta.

:::::::::::::::::::::

Vi glömmer loppet. Nästa text jag publicerar tar vid där marathondagen slutar och jag hoppas ni har överseende med att det tog mig en hel månad att publicera detta. Det var så starka känslor inblandade att även en full månad, märker jag nu, kanske inte var tillräckligt med tid att vänta för att bli kvitt detta.

Vill ni följa mig mer dagligen skapade jag för ett år sedan en facebooksida. Den uppdateras några gånger i veckan med löpnyheter om mig.

http://www.facebook.com/pages/David-Nilsson-löpare/218922548194305