Att börja om
Förr eller senare tar det slut...
Det fanns en viss tveksamhet om jag skulle ladda om mot något nytt mål i år, men undan för undan har det visat sig att min säsong faktiskt var över redan för en månad sedan.
Det började med att jag efter Lidingöloppet började ifrågasätta om jag verkligen skulle springa marathonloppet i Fukuoka. Jag såg vissa farhågor med att sätta upp ännu ett stort mål för året och bestämde mig definitivt för att avstå den 8 okt. Min känsla sa att det kunde vara bättre att välja en europeisk mara, som man på ett enklare sätt kunde ställa in i brist av tillräcklig träning. Så innan jag åkte till Madrid den 17 okt hade jag redan bestämt var jag skulle vända mig om det i december skulle infinna sig sådana takter.
En bit in i Madridlägret kände jag mig sedan så pass stark att jag även ville springa Yddingeloppet, som var årets uttagningslopp till NM i terräng. När en lättare släng av feber infann sig beslöt jag direkt för att avstå Yddingeloppet, men att fortfarande springa NM:et utanför tävlan, det vill säga i klubblinne och inte för landslaget. Men direkt efter hemresan när den grova febern kom blev det i stället så att både NM:et och alla tänkbara marathonplaner drastiskt fick ställas in.
Om jag inte redan var fullständigt övertygad om det, kom jag här att inse att 2012 aldrig blev ett bra löpår för mig.
Varför det inte blev det, är både lätt och svårt att räkna ut. Det är lätt om jag tar för givet att jag "vet" orsakerna bakom de problem jag ställts inför, men det är svårt om jag tvingas anta att orsakerna är ovidkommande för det som skett. Att det jag "vet" egentligen är gissningar och att dessa gissningar är felaktiga eller underordnade andra fenomen.
Hur som som helst måste jag förmoda (vad annars?) att några av de slutsatser jag kommit till är av betydelse, och då återstår alltså arbetet med att försöka förändra de mönster eller förhindra de misstag som har florerat under året.
Men att ändra i saker som har med löpningen att göra är detsamma som att be din levnadspartner att ändra sig gällande något du inte uppskattar. Det är dömt att misslyckas och risken är dels att ni blir osams, dels att problemen blir mer påtagliga eftersom de just uppmärksammats.
Hade jag vid denna tidpunkt bara varit verksam som löpare i några månader hade jag haft enklare att be om en förändring. Det är svårare att säga efter 20 år att det du gör är faktiskt skit, och då betona att du menar allt som äger rum och inte bara något enstaka pass eller någon specifik tävlingsdag. När en sådan sak väl kommer till känna går det lätt över styr, och det slutar i fallet som detta i en överdriven smutskastning om att varenda träningskilometer eller tävlingsmeter är en studie i dynga.
Å andra sidan är det efter ett känslomässigt uppbrott alltid dags för försoning. Du förlåter alla dina medelmåttiga prestationer och ger dig i stället en klapp på kinden för att du ändå försökte. Lite som idag när jag var i Danmark som publik på NM i terräng och Anders Kleist säger lite ängsligt före loppet att det idag "inte kan gå sämre än dåligt". Det kan ha varit så att Anders inte riktigt fick ut vare sig orden eller löpningen på rätt sätt, men så mycket sämre än dåligt kan man trots allt inte kalla hans lopp.
Men där det för Anders del handlar om en dagsinsats, handlar det för mig om en karriärsinsats med ett index som blir allt svårare att prognostisera med stigande kurs.
Åtminstone utifrån, för en själv handlar det ju aldrig om att man har svårt att se potential. Alla bär ju på den egna historiken hur man sjabblat och tabbat sig, hur många gånger man tappat allt för det man byggde sabbades. Just därför är det aldrig långt borta att kasta upp en tanke om förfining, en förhoppning om att slipa till helheten till ett mästerverk, om så bara till en modern skulptur som kan betraktas inifrån.
När man så väljer att gå vidare är det av den principen som de möjliga besvikelserna är de farligaste fallgroparna, och ovissheten ligger inte i om de väntar, utan när de kommer och hur handlöst långt man kan falla.
Om en rädsla för att misslyckas smyger sig in i ens träning vore det bra om man kunde stå tom inför det förflutna, eller ännu hellre kan se tomt mot det som komma skall. I ett sms som jag skickade till Mikael Ekvall veckan efter Lidingöloppet skrev jag bara en sak: "Slår du Erics tid nästa år?". Mickes svar var lika kort som innehållsrikt: "De vet du bättre än jag för jag spekulerar inte!" Svaret var överraskande självklart, precis som hans andraplats i dagens Nordiska mästerskap.
Jag funderade några dagar om jag möjligtvis kunde anamma Ekvalls sätt att resonera, men då jag inte fann något svar bestämde jag mig för att låta bli. Måhända var det så att jag redan tänkte som jag borde, annars hade hans svar inte varit så uppskattat hos mig. Och Mickes styrkor är hans styrkor, mina egna får jag leta på andra håll!
Och någonstans där måste jag arbeta. Risken för att misslyckas, risken för att behöva börja om och aldrig komma dit man vill, är trots allt inte värre än att återuppleva detsamma. För det som kommer framöver kan antingen bli bättre eller samma, för sämre än dåligt är bevisligen inte en möjlighet. Jag ser en tröst i att inte behöva möta något värre än så. Ännu bättre är att...
Förr eller senare tar det ändå slut!