I början av min ”löparkarriär” blev jag förvånad över hur otroligt många morgonpigga löpare det finns, de flesta glorifierar t o m de tidiga morgonpassen! Visst, det är skönt att bocka av träningen och vara ”ledig” resten av dagen men å andra sidan tränar man väl för att det är kul, är det då inte något att se fram emot, en morot, en belöning när man klarat av dagens alla måsten? Eller är det kanske rent av morgonpasset som lockar en att komma ur sängen?

Jag gillar inte morgonpass…i alla fall inte kvällen före! Visst, kan också tycka det är fantastiskt skönt en ledig semesterdag att i varm morgonsol njuta av ett träningspass före frukost. För på en ledig dag kan du ju ta passet när du själv har vaknat och känner dig redo, eller snarare när barnen väckt dig och du inser att det är lugnare att ge sig av ut på en morgonjogg än att börja fixa frukost till alla (o; MEN jag gillar inte att gå och lägga mig och sätta klockan på väckning tidigare än nödvändigt för att när den ringer ge mig av ut i minusgrader och mörker före jobbet.

Jo, det är skönt efteråt, helt klart en bra start på dagen när det väl ar avklarat vill säga men frågan är om det är värt våndan det frambringa kvällen innan! Det är dock som allt annat en vanesak… Jag har tvingats vänja mig vid dessa morgonpass för att få in den livsviktiga träningen. Jag blev dock plågsamt påmind nu i veckan vad detta morgonpass innebär från och med nu och ca 5 månader framåt… För om det nu ändå är rätt OK under årets ljusa och relativt varma månader så är det nästintill inhumant att tvinga ut en sömndrucken kropp i mörker och kyla!

Jag kan springa en rätt vacker väg till jobbet och vill jag ha ihop uppåt 20 km så blir det en sväng ut på Djurgården, Stockholms mecka vad gäller morgonpass! Här är det full aktivitet och man slutar snabbt tycka synd om sig själv för man inser att det är inget konstigt att masa sig ut i arla morgonstund och utsätta kroppen för pulshöjande aktivitet, alla gör det! Där går hundägare raska morgonpromenader, pensionärer stretar på med stavarna (fast de förmodligen hade kunnat ligga i sängen ett par timmar till….), löpare av alla de sorter var och en i sitt tempo och med sitt kilometermål för dagen…. Och just då när kroppen är igång och solen börjar gå upp så känner man sig lite som en vinnare som faktiskt gav sig av ut! Det är en bonustid man utnyttjar, man har liksom tjuvstartat lite och hunnit få ut en hel del innan dagen egentligen har börjat och visst ger det extra energi för resten av dagen även om det inte kändes så då klockan ringde!

Sedan sitter man nyduschad och med nyponröda kinder på kontoret och mumsar i sig sin välförtjänta frukost medan nyvakna kollegor trillar in och letar sig fram till kaffeautomaten … och frågar lite irriterat…Jaha, du har förstås sprunget hit?? Och man svarar Jajamensan som om det var lätt som en plätt, den självklaraste sak i världen som inte kräver någon självdisciplin alls utan det bara händer (o;

Har man sedan dessutom planerat in en löprunda hem samma eftermiddag gäller det att smyga sig ut annars riskerar man att verkligen vara ett irriterande fenomen i andras vardag! Träning är ju för många så fruktansvärt svårt att hitta tid till i vardagen och en ständig källa till dåligt samvete! En tröst kan ju då vara att det inte är enkelt alla gånger för en träningsfanatiker heller, det krävs en hel del för att komma upp till morgonpasset MEN bara rutinen finns där så blir det av och det är mödan väl värd….efteråt (o;